derlig tid; näst vär herre, har jag dig att tacka för mitt vederfående.— -Du tror ej, svarade den tacksamme låkaren djupt rörd, -huru ljuft det år att höra sådana ord. Waldenau förstod att Williamson ville såga något ånnu mera; men det var liksom om någonting hade bundit hans tunga. Nu intrådde Wejland. -Berndt, började han, det är nägon som långtar att så förnöja sina ögon med åsynen af dig, lika mycket, som den, hvilken långe vandrat i mörkret, trångtar efter solens ljus.— En hög rodnad sårgade den sjukes bleka kind. Det år ock någon,hviskade Williamson, rester hvilken icke allenast mitt öga, utan ock mitt hjerta trångtar; men hon flyr mig.— Led ej talet från det åmne, som nu bör sysselsåtta dig. Kan min gode Berndt vara kall och likgiltig för sin mor?Ynglingen spratt till: -Låt henne komma. ... Wejland lemnade rummet. — O Thor, yttrade Williamson i det han hårdt kramade Waldenaus hand, -år det icke båttre att vara ensam i verlden . .. ån att ega en mor, som ej öppet kan erkånna sin son?— Nu hördes Wejlands steg i förstugan; men denne var ej ensam. Dörren öppnades och den faderlige vånnen, åtföljd af fru Kron, insteg. Blek men redig, stilla och sansad, nalkades hon sången