Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1850, sida 1

Vid denna tidpunkt blef han kallad till tvenne af ortens rikaste magnater; men det var ej första gången som han försakade vinsten för uppfyllandet af menniskokärlekens och hjertats pligter. Fru Kron hade öfyervunnit den kroppsliga sjukdomen, men förståndet syntes stundom inhöljat i ett fruktansvårdt mörker. Ljusa stunder hade hon visserligen, dock så sparsamma som blommorna på en tistelbesådd åker. Mången natt hade Beata genomvakat i sjukrummet; men aldrig ensam. En afton, då hon med sin moder och blifvande svåger, i orolig våntan på en krisis dröjde vid den sjukes bådd, sade sru Wejland till Waldenau: Du har icke en enda gång assifvit något beståmdt yttrande i afseende på utgången af Williamsons sjukdom. — Klockan 12 i natt blir en afgörande timma; vore det fördenskull ej båst att mamma och Beata lemnade mig hår allena?— O, nej, inföll Beata, låt åtminstone mig få stanna qvarl— Hvem talade?frågade Williamson som nu syntes fullkomligt redig; jag tyckte mig höra Beatas röst.— Diu hörde rått, svarade Waldenau, vhon sitter hår.