ost, eller Inbsk medvurst. I en knapp vändning besörjer hon åfven tvåtten, och man behöfver aldrig skicka uppassaren till henne efter den, ty hon låter alltid. en af sina unga medhjelparinnor, som verkligen se mycket bra ut, båra hem densamma, och i slutet af mänaden år hon aldrig så indeskret att hon skickar råkning med. För Ödfrigt anordnar hon förträffliga sexor, lagar ypperliga biffstekar, och i hela bataljonen finnes icke en enda officer, från kommendören ned till den yngste löjtnanten, som ej når som helst dyrt kan svårja på, att madam Madsen år en förtråfflig qvinna. Men det går med marketenterskor, som med soldater: för att rått låra vårdera deras goda sidor, måste man låra kånna dem på slagfåltet, och på slagfåltet år hon också först på sin råtta plats. Hennes lilla vagn följer bataljonen så nåra som möjligt; stående upprått i densamma, följer hon med lifligt deltagande alla hårens rörelser, yttrar sin belåtenhet med ett, sin missbelåtenhet med ett annat, ropar Hurrahl. når Danskarne avancera och kasta sienden tillbaka: men år förhällandet omvåndt, så år utbrottet af hennes kånslor så kraftigt, att mången åkta matros skulle med beundran skåda upp till henne. Hennes gålla, skårande röst tvingar mången marodör att återvånda till sin pligt; i hennes knå har mången sårad hvilat sitt hufvud, under det att läkaren verkstållde förbindningen, och mer ån en döende har deri utandats sin sista suck. Då år hon stark som en man och öm som en qvinna; en mor, som smeker sitt barn, kan ej begagna sig af mera kårleksfulla uttryck, ån hon mot den sårade krigaren. Efter slutad batalj står hon bredvid vagnen med det blodiga förklådet omkring sig och utdelar förfriskningar bland de från striden återvåndande. Hon utdelar beröm och klander, skinka och bröd, alltefter sörtjensternas och betalningens storlek, och huru lifligt hon ån deltager i truppens heder, har hennes hånförelse dock aldrig kommit handen att slå mera i glaset, ån vanligt. Äfven i förposttjensten år madam Madsen en deltagarinna. Hon gör sin rund omkring vedettkedjan lika noggrannt som den vakthafvande officern, och ehuru hennes begrepp om disciplin ingalunda åro lösliga, har man dock understundom sett henne fraternisera med de siendtliga förposterna. En vacker morgon såg man henne plötsligt vandra helt trankilt fram och åter mellan de båda vedettkedjorna. Med fåltflaskan i den ena handen och en hvit nåsduk i den andra lydde hon en af en tysk soldat henne gifven vink. Denne lopp henne till mötes; men hon var för mycket soldat att tillåta, det han nalkades henne med vapen i hånderna. Hon antydde, att han skulle stålla gevåret ifrån sig, satte en sekund flaskan för sin mun och råckte den sedan åt honom. Under ett skallande skratt från båda sidor drack Tysken nu hennes skål, svångde om med henne liksom i dans, tryckte en kyss på hennes fylliga låppar och lopp sedan tillbaka till de sina. Ingen kunde båttre ån madam Madsen vara bataljonens historiograf. Hon kånner till punkt och pricka alla de qvarter, som den haft, alla de strider, i hvilka den deltagit, både officerarnes och soldaternes meriter. Huru skulle vål ock en batalj blifva grundligare kritiserad, ån just vid hennes disk, når punschbålen ryker, och hon med hånderna i sidan betraktar den vålbelåtna kretsen af sina kunder samt då och då lågger sitt ord med i laget! Då rycker understundom den stigande hånförelsen henne med sig: med glaset i hand såtter hon sig bredvid sergeanten och föreslår en skål för sde tappre soldaterne-, och med ett oåndligt jubel besvara de glade gåsterne densamma med ett: -Lefve vår marketenterskal——————.——ä DDAA A vr —