Insändt. Domkyrkoförsamlingen i Götheborg kan denna gång prisa sig lycklig med afseende på de många utmårkta personligheter, som anmålt sig såsom såkande till dess lediga pastorsembete. — En af svenska kyrkans utmårktaste prester, Wensjoe, allmånt värderad såsom predikant, vetenskapsidkare och embetsman; Sundberg, en af kyrkans mest förhoppningsfulle unge mån; Björck och Hillen, båda kånda för djup lårdom; Carlsson, äfven för kunskaper hågt vitsordad, hafva alla fullt skål, att efterstråfva domprosteriet i Götheborg, som i löneförmåner år båttre, ån mången biskopsstol. Församlingens pluralitet, mån om sitt båsta, har likvål; utom desse herrar, kalJat till profs aflåggande doktor Thomander, hvars snart sagdt ojemnförliga förtjenster hela fåderneslandet känner och värderar, och har man skål, att, tvertemot en annan viss doktors, på sockneståmman högt yttrade, enfaldiga förmodan, hoppas, att hr Thomander antar kallelsen. Hvad betråssar de öfriga, af hvilka den ene, fastån mindre vanlig predikant, dock borde. kunna låta sig nöja med något mindre, enår sådana platser, som den ifrågavarande, vål tyckas böra vara förbehållna för en hågre lärdom, förefaller det oss, som om en icke magister med approbatur i pastoralexamen går något för långt, då han vill måta sig med sådana mån, som de ofvannåmnde, såvida han ej, sina ringa meriter oaktadt, eger några utomordentliga gåfvor. Om detta år håndelsen med prosten Kullman, kunna vi ej afgöra, emedan han år oss obekant; men att den andre approbatursmannen fullkomligen saknar sådana, år allmånt kåndt, likasom hans totala brist på till och med skolstudier, för att ej tala om humanistisk bildning. Dock — om stiftets presterskap kan födas med latinska bockar och församlingen med svensk okunnighet, så år han råtta mannen; men då behåfva, vål de upplyste, om någonsin, ropa: Immanuel-! Red. för sin del reserverar sig så till vida emot insåndarens hårda yttranden om den s. k. tandre approbaltrsmannen, som red. finner både förlätligt och förklarligt, att åfven en mindre skicklig man, med åtankan på en talrik familjs utkomst, kan vilja söka förvärfva sig en betryggande utkomst; men deremot skulle det onekligen förefalla både oförklarligt och nedslående, om församlingen begagnade sin valrått på ett sått, som tillbakasatte den öfrervågande förtjensten. ———— — — —