Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1850, sida 1

han egnat sig åt den diplomatiska banan skulle hafva asgjort hans lycka. För de slesta, icke hans egna söråldrar undantagna, framstod han helt annorlunda, ån han i sjelfva verket var. Ännu vilja vi ej uppenbara hans antecedentia, utan endast nåmna, att då han för första gången såg Svenborg, fattade han för henne en brinnande passion; men hans skarpa blick såg snart, huru hopplös denna var, och med svartsjukans demoner i sitt bröst lemnade han orten. Kort derefter blef han underråttad om Thors förlofning med Svenborg, och i ett slags raseri gjorde han sållskap med en af sina kamrater, löjtnant R., till dennes föråldrar på Dahlsland och friade till deras enda, rika dotter. Utgången kånner låsaren, åfvensom att han, på resan dit, uppehåll sig några veckor på Edshammar der han vål sökte dölja sitt hat och sin kårlek, men tillika svor i sitt sinne att bereda de båda ålskandes undergång. Vi ha hårt de ord som emellan de båda kusinerna vexlades, och med löjet på låpparna och hatet i hjertat måtte han Thors öppna försäkringar; men oförfårad vid hotelserna, litade han på sin egen diplomatiska skicklighet. Om han ej stannat qvar på Dahlsland, hade han beståmdt vetat, att Svenborg aldrig blifvit hans föråldrar följaktig till deras hem. Icke var det