Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1850, sida 1

— —5566—7777 dåmet; och besinna det omåtliga ansvar, de båra på sig i detta hånseende. Det år med glådje vi hår göra den rättvisan ät konnng Oscar, att han år den sörste svenske konung som, sedan en gång bruket af titlar utan motsvarande embete kommit in i vårt arma fådernesland, i någon mån ståfjat detta missbruk. Kunde nu blott åfven ett antal rent af öfverslödiga embeten och hvilka således mera åro titulårembeten, sinekyrer, å ån verkliga embeten, åfvenledes indragas, så VOre i detta hånseende ett icke så ringa steg taget framåt. — Imellertid huru många af våra embetsmån åro icke fjerran ifrån att godkänna ett sådant handlingssått! Huru sucka de icke ånnu efter de klingande titlarne, och kunna icke glömma dem! Huru vattnas det icke i munnen får somliga, vid tanken på de fordna tiderna, och all. den der gamla hårligheten, eller skröpligheten, såsom den egentligen borde heta! Och når nu, allt detta oaktadt, det icke kan bli annorlunda, och titlarne icke mera i så rikt mått som förr stå till buds, huru söker man icke ånnu i dag att förvara åt sig en lumpen ersåttning för det förlorade genom ett envist fasthållande vid de konventionella, de frivilliga titlarne, hvilka herrarna gifva hvarandra och låta gifva sig; vi mena dessa epiteter, som man åflas att stålla till hvarandra vid alla alla möjliga tillfållen, t. ex. på utanskriften af bref, i begynnelsen af bref, ja åfven i tilltal, utan att någon nödvåndighet dertill drifver, ja, sedan tillochmed överhsten, genom en allmänt bekant förordning, förbjudit sina embetsverk att mera begagna sig af dessa titlar. Är det icke både elåndigt och jemmerligt att se fria menniskor, kallade genom kristendomen till frihet och jemnlikhet (Koll. 4: 1. se grundspråket), oupphörligen löpa åstad ch helsa hvarandra hvar och en efter sin rang, med titlar sådana, som: högboren, hösvålberen, vålboren, högvördig, högårevördig, välärevördig, årevördig. Ultbermde, höslärde, vållärde, högådle, vålådle, ådle och högaktade, konsterfarne, hederlige och vålförståndige, m. m., m. m. — år icke detta bra jemmerligt i ett fritt land, och der ingen behöfver att iakttaga detta titelvåsende, och man likvål oupphörligen åflas att begagna det, oaktadt det år på en gång okristligt, (emedan endast högsård och titelsjuka ligger ull grund derföre) och dertill äfren vanhedrar oss inför andra, mera upplysta nationer, likasom det borde vanhedra oss inför våra egna ögon. Hvarföre? frågar någon; jo, emedan det betecknar slafsinne och oförmåga att lyfta sig till de kristliga begreppen af frihet och jemnlikket. En nation, som håller hårdt på dylikt elåndigt kram, synes knappast vård friheten, vård att blifva fri; den synes åtminstone ånnu genom sin låga bildningsgrad vara fjerran skiljd från alla råttmåtiga anspråk på den hårliga frihet, hvartill andra, lyckligare folk vetat att lyfta sig. Men vi hafva med slit sagt synas, ty vi ycta vål, att alla menniskor åro kallade till frihet. Just i begreppet menniska innefattas, enligt kristendomen, råttigheten att blifva fri; och hår gifves intet folk så djupt sjunket, att ju icke kristendomen kallar det till frihet. Alltså, låtom oss lågga bort allt detta elåndiga titelvåsende, som helt och hållet beror af vår egen fria vilja! Handelskåren har i detta —