A2 Iheologisk afdelning. om uniformer, titlar och bandstumpar. Ärt. Denna gång ämna vi nigot litet taga titelsjukan i skårskådande. Med titelsjuka förstå vi den ömkliga såsängan att vilja heta något annat, ån man verkligen år. Detta elåndiga begår kan också definieras sålunda, att det år lusten att lysa med lånta fjädrar. Vi hafva redan, uti vår första artikel i frågan, ådagalagt i hvad förhållande titelsjukan står till kristendomen. -I skolen icke låta kalla eder, heter det. Med titelsjukan sammanhånger på det nårmaste rangsjukan. Begge delarne åro fariseiska och saduceiska sjukligheter, och. alltså förnåma sjukdomar; men det år tyyårr en beklaglig sanning, att åfven de skriftlärde åro dermed hekajade, ja, man påstår tillochmed att dessa sednare åro icke de minst titeloch rangsjuke. Man sinner af vär frålsares ord, att det var i gamla dagar alldeles som nu, neml. att sariseerne och de skriftlårde ålskade den fråmsta platsen uppå gåstabuden och hålsningarna på torgen, och att kallas af menniskorna rabbi, rabbi-. Men var det ån i gamla dagar lika illa beståldt i nåmnde hånseende som nu, så synes det å andra sidan icke heller vara båttre beståldt nu ån då; tillochmed i vårt sådernesland, som snart under loppet af ett tusende år kallats kristligt, synes förhållandet ingalunda vara båttre, ån det öfverklagade förhållandet ibland judarne..... Den kongl. svenska fåfångan sitter djupt inrotad i vårt folk. Vi kalla den med flit kunglig, ty den har under sekler med all faderlig omsorg blifvit vårdad och utvecklad af vår styrelse. Den ena titeln hårligare ån den andra har blifvit slösad på gunstlingarne och deras vänner, och derutaf har allt mer och mer utvecklats det begår hos allt, hvad herrestånd heter i vårt land, hvilket vi hår ofvan vågat benåmna sjuklighet, eller rent af en sjukdom; och fara vårdt år, att åfven vårt hederliga bondestånd börjar att deraf blifya besmittadt. Knappt har någon erhållit ett embete, huru högt eller huru ringa det ån må vara, förr ån han önskar att få en titel, den klick?s, som antyder något mera, ån blotta embetet. Ministern och staisrådet långta efter nåden att få heta Hans excellens, en af rikets herrar; öfversten vill heta general, domaren vill kallas lagman, kyrkoherden vill heta prost, fogden Jångtar efter assessors-titeln, lånsmannen vill kallas hofråttskommissarie, och man år på god våg, att i detta hånseende åfven skåmma bort bondeståndet, då man redan lockar den gamle nåmndemannen att fika efter håradsdomaretiteln. Vi undra, om icke tillochmed den samhållsmedlem, som man stållt lågst ned på den menskliga rangrullan, den man, som af alla skys och har sitt namn af natten, då han förråttar en del af sina sysslor, icke åfven efterstråfvar sin titel. — Den öfre serien af dessa titlar år, såsom man vet, sanktionerad af kgl. maj:ts nåd, och ingen bör derföre undra öf ver, att saken slagit an åfven på det lågre folket. Exemplet verkar. Må de, som maktena hafva, icke glömma, hvilket måktigt inflytande de åga både till ondt och till godt, i afseende på de lågre klasserna, genom efter22