Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1850, sida 2

jag upprisvit de tillslutna såren. För ingen af mitt eget kön har jag haft ett så uteslutande förtroende; ty i min ungdom, då kampen varade, hade jag ej kunnat öppna mitt hjerta för någon. Lätom oss nu aldrig, aldrig mera orda hårom! Hon slöt dem båda i sin famn. -Lyckliga Svenborg!7 utropade hon med hånförelse, lyckliga Svenborg! som får honom till följeslagare genom lifvets stora resa och eger hans hjerta. Du vet icke, huru afundsvård Ådu år. Och du, Thor, måtte icke verldens smicker och den egenkårlek, som måste finnas hos dig, så vål som hos alla andra, med sina grofva stoftkorn besmitta ditt ådla, upphöjda sinne!I allmånhet tror jag ganska litet på mensklig fullkomlighet, och således går jag mig ånnu mindre illusioner om min egen, men för de farliga frestare, för hvilka moster varnar, vill jag försöka att vara på min vakt.Klockans slag påminte om den brådstörtande tidens fart, och Svenborg utbrast: Nu måste jag lemna er. Först slöt hon sig till Wendelas bröst, och sedan framhviskade hon: Farvål, min Thor! Orden bortdogo på hennes låppar. — Gud vålsigne dig, min ålskade, svarade han med bruten röst. -Vi blifva icke