le till Jönköping för hans resa afsände penningar, utgörande 23 rdr 16 sk. bko, utan att gisva sig åstad, naturligtvis för att i Tyskand, på grund af Svenska passet, möta nya obehag. — Men år red. viss om att Frans Homeijer tånker behålla dessa penningar, och kan han ej ånnu saklöst återlemna dem till sina vålmenta bröder? — Då Frans Homeijer lyftade dessa penningar visste han ånnu ej, att plats. var honom beredd i Sverige, hvarom han erhöll underrättelse först dagen före den i passet beståmda tid för hans afresa. Vidare frågas hvad som föranleder red. att med afseende på Frans Homeijer yttra: att det faller sig billigt att en utlånning ej bör ega större råttigheter och fördelar inom Sverige ån landets egna innevänare?Nu till redaktionens motsågelser, i afseende på hvika må anföras red:s egna ord, så lydande: Om konungens befallningsh. handlat stricte refter författningarne, så lårer det ha ålegat konung:s bef:de att afsbra Frans Homeijer helt -simpelt med fängskjuts till ort som veder-bör: i stållet och af skål, som hår redan äro uppgisne, vidtog k:g:ns befzde så mildran-de ätgårder, som ske kunde. Huruvida det bör klandras, må den allmånna rättskånslan rafgöra. Myndigheternes pligt år att vaka öf-ver ordningen och de ega ej rått att försumma författningarnes föreskrilter— Då nu Red. har förkunnat, att myndigheterne ej ega rått att försumma försattningarnes föreskrifter, och att, om k:g:ns bef:de handlat stricte efter författningarne, det hade ålegat k:g:ns bef:de att helt simpelt med fångskjuts afsånda Frans Homeijer, i stållet för att, såsom nu skett, låta honom fritt passera med gåstgifvareskjuts, så frågas huru Red. kan vådja till allmånna råttskånslan för att der finna ursåkt för k:g:ns bef:des underlåtenhet att stricte följa författningarne, aldrahelst som k:gns bes:de i passet ståmplat Homeijer såsom vådlig för allmdn såkerhet.. Det år oförklarligt, att den förföljelse, som egt rum mot Frans v. Homeijer, i första rummet utgången frän hans bröder, kunnat vinna genklang hos någon menniska; men olyckligt nog hafva exempel derpå visat sig, och det från personer, hvilka ej borde sakna kånnedom om menniskovärdet. Äfven den största förbrytare har anspråk på medmenniskors aktning, för hans ådlare natur, och ingen har rått att öfverlemna hans andliga och lekamliga vål åt slumpen. Huru mycket mindre bör sådant I komma ifråga med den, som med skål icke något brottsligt kan tillvitas? Huru har icke Frans v. Homeijer, som bekant år, på svensk botten varit en slumpens kastboll, slungad af agg och nycker! Hösten 1848 vid hans första besok på Bispmotala, för att der trässa sina föräldrar, hindrades han derifrån af bröderne och vid ett förnyadt försök i detta afseende senten qvåll, greps han och affördes under natten med bevakning af några drångar till Linköping, der förhör anställdes, utan att man kunde finna någon sak med honom. Återkommen sommaren 1849, rönte han samma obenågenhet och motvilja af bröderne, dervid han äfven våldsamt behandlades. Vid detta sednare tillfålle antog sig vågmåstaren hr C. U. Dahlberg honom, såsom det troddes, af menniskokårlek, och man motsåg nu, att brödrahatet ej vidare skulle nå honom; men snart banade det sig åter våg. Dahlberg inbjöd honom från sin egendom Attarp, nåra Jönköping, der Frans vistats, till Motala för att öfvervara Nyårshelgen. Under vågen lades försåt för honom, i det skrifvelse agick till kronolånsmannen i Lysings härad om att -vederbörligen expediera tysken Frans Homeijer såsom en farlig person. Denna plan lyckades dock ej. Lånsmannen genomsåg hans pass och bevis och saknade deraf fog till något åtgörande vid hans person. Framkommen till Motala visade Dahlberg honom nu ett lika bemötande, som Frans rönte af sina bröder; hvadan han af den förstnämnde fordrade de utlofvade respengarne för fården till sin hemort; men dessa förnekades honom. F. v. H. måste fördenskull uppehålla sig några dagar i Motala, under hvilken tid han dock låg hvarken den ene eller den andre till någon last, och ej heller stråk han omkring i orten, såsom uppgifvet blifvit. Kort derefter blef han af lånsmannen, på anstiftan, införpassad till Linköpings länshåkte, der han i cell förvarades, hvarefter passerade som förut relateradt år. Insändaren öfverlemnar nu, utan alla vidare kommentarier, åt hvars och ens menniskokårlek och råttskånsla att bedöma saken. —: — — — sm f