Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1850, sida 2

nas, -att någon ung man dansar med en sytill, att icke föra mig alltför illa upp. Ö— ———— Mimmi suckade, då hon säg de andra röra sig i den lustiga dansen, och hviskade till sin mor: -Mamma, jag springer ner och bjuder upp en ung bonddrång.4 — -hBarn! blygs du ej för sremmande menniskor!svarade modern; du blir stilla här!— Fåre Jonas, förbarma dig öfver syster din! bad bergsrådet. HHar far hört, svarade småleende Joster. Det går då ta mig f-n icke an. Men om jag tordes bedja mamsell, och han vånde sig till Marie Waldenau, följa mig i den mårkvårdiga dansen, så skulle jag vål bjuda — Jag tackar ödmjnkast; men denna sållsamma dans passar icke mig. Jag håller mig helst vid jorden. Nu kom Anglin, smilande och bugande, och bjöd sin hand åt Mimmi, som genast fattade den, sågande, som vanligt I med hjertat på tungan: Tack kåra herr Anglin! Han år åndå bra beskedlig. . .. Min sann år icke han det.Med oafvånda blickar betraktade Wejland och hans hustru sina båda döttrar. Svenborgs anlete var nåstan förklaradt. Hon såg in i sin ålsklings öga med en tillit och en förhoppning, liksom hon velat såga: -Nej Thor, VSK