Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1850, sida 1

sortgick polskan med sina trettio par omkring halsannan timma. De tvenne spelmånnens rörelser voro nåstan lika lifliga, som de dansandes, och var det som om en slags yra angripit hvarenda medlem i denna ansenliga folkskara. Sjelfva jungfru Anna hade blifvit uppfångad af en gammal, brukssmed och syntes lika berusad som de öfrige. Bokhällare Monell, som stod nåra intill balkongen, varseblef, når han håndelsevis såg dit upp, den undran och tjusning, som bemåktigat sig den unga Bothilda Waldenau; hennes ögon glånste, armarne rörde sig ovilkorligt, och man låste i hennes anletsuttryck dessa ord: -O, att jag finge vara med!Fattad af instinkten, sprang han uppför trappan och skyndande fram till Bothilda, sade han: -Fär jag lof, mamsell Waldenau?Begårligt fattade hon den erbjudna armen, ilade ned och sållade sig till bygdens lyckliga ungdom. — Svenborg, bad Thor, och utan att invånta något svar, förde han henne med sig i den yrande danshvirfveln. Ingen varseblef de förstulna blickar, hvilka löjtnant Edmund kastade åt Thor och Svenborg, liksom om han velat lurendreja in förbjudet gods. Det ena vecket efter det andra lade sig på hans panna, och han vägade icke upplyfta ögonen, dessa sjålens reflexionsspeglar, som ömsom uttryckte harm, afund