Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1850, sida 1

du begagnar dig af min oförlåtliga svaghet, som jag aldrig upphör att sörebrå mig, som ett af de största misstag, jag någonsin begått. Ja, Edmund, om du begagnar dig af den, till min och en annans olycka, så var öfvertygad om, att jag bryter tystnaden. — -Avar år nu ditt beprisade ådelmod?frågade löjtnant Waldenau håftigt. Du ängrar att du ej blottstållde mig för min faders vrede och vållade min moder sorg?— ol vissa fall år man sig sjelf närmast.— Ja-så, det år den låra, som filantropen och frihetshjelten predikar.— vÄtt vårda sin heder tillhör både silantropen och srihetshjelten: men Edmund,, tilllade han mildare, jag skulle åndå ej ångrat att jag påtog mig din synd, om du varit tacksam, och återvåndt på den snårråta vågen; men huru gjorde du sedan? Djupare kan aldrig den ena menniskan hafva sårat den andra, ån du sårat mig. Må Gud, förlåta dig så, som jag vill bjuda till att göra det! och nu bjuda vi för evigt tystnad åt detta åmne.— -bDu år vål intet svartsjuk, frågade Edmund, hånleende. Jag år ju förlofvad karl, och det bör ju vara dig den såkraste borgen.— -Jag behöfver ingen annan borgen, ån