I det vi nu sluta denna vår underdåniga pelition, tro vi oss böra fåsta E. Maj:ts uppmärksamhet på den misstillit och den ovilja, hvarmed våra oskyldiga ocb i alla afseenden lagliga stråfvanden blifvit upptagne af vår mera lyckligt lottade medborgare -— en misstillit, som går till den ytterlighet, att man begagnar våra föreningar såsom motiv att såtta sig emot organiserandet af frivilliga nationalkorpser. Denna fruktan och denna misstillit öfvertyga oss thy vårr derom, att det på de höjder, hvarest våra sjelsgjorda förmyndare sig befinna, råder ett tjockare töcken, ån man skulle tro. Om desse mån, som yttra så mycken fruktan för oss, icke sjelfve läge sångslade i fördomens mörker, skulle de klart kunna inse, att det icke kan ligga i vårt interesse att söra krig mot kapitalet och bildningen; ty begge dessa åro våra sanna vånner. Vi hafva blott två fiender: minoritetens egennytta och minoritetens fördomsfullhet. Nationalkapitalets alltjemt tilltagande sörökning år sattigdomens tröst; ty den underhåller arbetet. Ett angrepp på det skulle följaktligen vara den största olycka för arbetsklassen. Men nu kan nationalkapitalet icke tillvexa utan i ett samfund, der det herrskar fred, ordning och såkerhet, och följaktligen bör man förnuftsenligt icke kunna hysa fruktan för nåot störande af ordningen från vår sida. Vi, som i alla afseenden skulle fråmst och hårdast drabbas af ett borgerligt krigs olyckor, både derigenom, att arbetet afstannade, och derigenom, att vi måste våga lif och blod,