Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1850, sida 1

låtlig uraktlåtenhet. Anglin deremot, som genast var sårdig att lemna en beqvåm skrifstol, sökte genom sin bestållsamma artighet ersåtta den brist af uppmårksamhet, hvilken röjde sig hos hans fordna kamrat. Jag ser, att herrarna åro upptagna och gör således båst att förfoga mig hårifrån, yttrade Edmund. — -Nej, för all del icke! bad Anglin ödmjukt. Nu aflågsnade sig Williamson, och Edmund yttrade: Det år en i sanning rått treflig förman, herrarna hafva. Anglin ryckte på axlarna. — Följden blir också den, svarade han, vatt patron inga bokhållare får, ty hvem vill subordinera under en sådan ? tillade han med en hånblick. -Intet år just subordinationen så farlig,, menade Monell; ,men det kan vål vara litet förargligt ibland att stå under den, som nyss var ens kamrat. Han år icke två och tjugu år ånnu.— Förmåler icke historien åtskilliga berättelser, om en nåra skyldskap mellan bruksinspektoren och hans patron, frågade Edmund, och med triumferande blickar framlade Anglin det nummer af Wermlandstidningen, som innehåll den bekanta smådeskriften. Edmund låste, och en slags ilskefull glådje strålade ur hans ågon. -Åh, för f-n, sade han slutligen, skulle ej herr bokhållaren, som ett