Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1850, sida 1

——————— försåkrade privilegier. Så t. ex. hafva de uteslutande rått till saltsjudning. Då en ny konung uphstiger på thronen, bekomma de på hans kröningsdag en sana och en håst, med hvilken de rida omkring hufvudsalinen. I dessa distrikter hafva de åfven uteslutande rått till fiskoch fogelfångst. Dessa privilegier åro så gamla, som Hallorerne sjelsva. Man kånner ej med visshet deras historiska ursprung. I Hallorernes vanliga drågt år: långa våstar med kulformiga silfverknappar, korta, svarta benklåder, hvita strumpor och skor; deras högtidsdrågt består af trekantig hatt, s. k. tremasfare,, en lifpels och en hvit remsa om— kring halsen. Deras smycken, fanor, silfverI bågare, urkunder, ridtyg, en hatt, som de fått af Gustaf II Adolf, m. m. förvaras i Moritskyrkan. De utgöra omkring 120 familjer med 4—500 sjålar. Alla lik i sladen båras af dem till sitt sista hvilorum. ö Efter gammal sed tilltala Hallorerne, liksom Tyrolarne, alla med namnet du, eller svåger. Sin egen munart förborga de för främlingar. De, som hört den, såga, att den låter ganska rå klingt, sehr rauh) och år uppblandad med många fråmmande ord. Salinen kalla de Halle; ett gods i i dalen Salzqut; en domstol Salinenrecht 0. s. v. Utom med saltarbeten sysselsåtta de sig ålven gerna med fiskoch fogelfångst; deras privilegier i detta afseende förnyas vid hvarje regeringsombyte. — Till nyår och vid kröningar sånda de åfven deputerade till Berlin att önska konungen och hans hus lycka. För att så ett åskådligt begrepp om den vigt, de i politiskt hånseende gifva sig sjelfva, tjenar det tal, hvilket de höllo vid Fredrik Wilhelm IV:s antråde till regeringen år 1840. Den åldste Halloren, sittande på en rikt utsmyckad håst, sjelf klådd i högtidsskrud, yttrade i nårvaro af sina stamsörvandter och en stor skara af tillströmmande innevånare från staden, midt framför den ryktbaraste af de 4 saltkållorna, eföljande ord: -I Guds namn och af Guds nåd hyllar samtliga saltverksbrådraskapet Eders Kongl Maj:t af Preussen Fredrik Wilhelm IV till vår allernådigste konung och landsfader, och betygar, att Eders Kongl. Maj:t år en herre öfver våra saltkållor i dalen; det samtvliga saltverksbrödraskapet tackar Eders Kongl. Maft underdånigst för dess meddelade stora nådeskånk af håst och fana, samt önskar, att Eders Kongl. Maj:t och vår högt ålskade lanrdets moder genom Guds nåd må behållas vid sundhet och långt lif! Vivat, vivat! fef långe, store konung, var lycklig! Så långe vsaltkällorna flyta, stånde också din thron och ditt hus! Kommen bröder allesammans, utropen med mig ett vivat: Lefve vår högt ålskade konung och hans hela hus!Utan tvifvel finnas flera afkomlingar i Tyskland efter de gamle Venderne och Celterne; men ingenståges hafva de, utom hår i Halle, genom århundraden så obemångdt bevarat sina gamla seder. Dock hafva de ålven hår på de sista åren begynt ingå åktenskap utom sin finnas grader-verk (ett slags destillationsanstalter) för saltvattnets rening och koncentrering; på andra stållen, t. ex. hår i Halle, år vattnet så salt, att det omedelbarligen efter sin upphemtning genom pumpmachiner ledes in i grytan för att kokas. Då vattnet i vanliga saltkållor gifver 10, gifver det hår 21 proc. salt. 2,100 laster salt produceras årligen.