Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1850, sida 4

ÅALSLIVOLCII adl IIAIIIIIOC LI0GILIIIISE, Vågral ditt DIIål la. Redaktören af Götheborgsbladet, som icke kunnat dela de åsigter, som föranledt hr Lis vågran, har nu, för att ådagalågga sin opartiskhet, begårt plats för artikeln i Handelstidningen, hvilken billiga begåran vi, på sått nu skett, ansett oss böra esterkomma. i Red. af U. T. ——— Unföres på begåran.) Johannes på Patmos ). På höga klippön i Archipelagen, Der vågen leker omkring myrtenstrand, I lagerns skugga hänryckt och betagen Johannes satt med griffeln i sin hand, Och såste himlaburna sjålens tankar Vid kärlekens och trons och hoppets ankar. Vål skymde hågring öfver Hellesponten, Ej Lemnos skymtades i fjerran blå, Men ljust var Zenit, slammig horizonten Och turturn hördes mellan löfven slå, Och syner svåfvade för Siarns öga Som hafvet djupa och som himlen håga. Hur underbart och herrligt till att skåda, Se andeverlden öppnas för hans syn! Och englar, svåfvande i höjden, båda Ett rike, skimrande i purpurskyn, Ett nytt Jerusalem, som stiger neder Och himmelsk klarhet öfver jorden breder. Hvad hånda skall i dagar, hvilka komma, Hur ljus och mörker då ej blandas mer, Och lifvets tråd står åter uti blomma, Och paradisisk vår kring jorden ler, Det ter sig för den Trognes blickar. Handen Upptecknar synerna från himlalanden. Åpostelns skrift ånnu i dag vi åga, Men hvem kan tolka bokens dunkla ord, De djupa, undersköna, hvilka våga All vishet opp, som talats på vår jord? Blott Gud kan tyda hvad Han låtit skrifva, De bilders språk Han velat verlden gifva. Derför till Siaren Guds engel sade: hHesegla icke Profetians ord. Allsader mente dermed, att Han hade Dess innehåll, förvaradt åt vår jord. Det ville Han vid dagarnes fullbordan At kyrkan lemna verlden oåtspordan. Då sol förmörkas, kårlek mer ej brinner Med helig låga uti menskobråst, Och månens sken i nattens famn försvinner, Och tron ger hjertat icke långre tröst, Och jorden skålfver, himlens makter alla, Som slåckta stjernor ifrån hvalfvet falla. Och ondskan kokar uti menskors sinne, Som lavan ifrån Etnas kållor opp, Och nådens, jämrens, domens dag år inne, Den sista fasansfulla utan hopp, Då blir på en gång afgrundsvåldet trångre, Dess vågor lågga sig, de gå ej långre. Iy mörkrets makt har också sina grånser, Den råcker blott till österns rosenport, Der morgonstjernans första stråle glånser, En dagens hårold, sånd från högre ort. Hvad båda? skuggorna, som då bortsimma? Jo slut på nattens och på mörkrets timma. Då vaknar solen, luft och bölja andas, Och lifvets pulsar slå sin friska takt. Den nya himlen, nya jorden randas, En skapelse af herrlighet och prakt, Der ljusets makter, sanningen och friden Omhulda folken och beherrska tiden. Ej tistel stinger eller törne särar På jord, der intet lastens ogrås gror; Ej höjas suckar eller fållas tårar I land, der kristendomens anda bor, Det oskuldsfulla lammet ulfven smeker, Vid lejonkulan barnet ostördt leker. Der dygder slånsa uti hvita drågter, i Der mildhet spira, fromhet krona bår, Och segerhymner sjunga sålla slågter ö I palmers skugga, såsom Skriften lår; Hur allt gestaltar sig i ljusets salar, j Hur kånslan jublar och hur tanken talar! I Och våsendet i formen uppenbaras, En sjål förklarar sig i hvarje kropp, Det goda och det sanna sammanparas, Ett åktenskap, som aldrig löses opp. Det sköna firar en beståndig sommar, Och oskulden i evig ungdom blommar. I Och såstet skimrar utaf diamanter, i Och fålten skifta uti hoppets fårg, I Och kårleks solsken ifrån alla kanter Uppvårmer dalar och kringstrålar berg, Och jord och himmel luta sig tillsamman, Fo BI I a I I FA JON a