och bpedoma loljderna at sin olyckliga handling; det varder på aflagd embetsed intygadt och med denna min edliga förpligtelse: så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ! bekräftadt. Ulricehamn den 25 Febr. 1850. V. W. Heinricii. Når målet företogs anmålte sig, å sjenstens vägnar, kronelånsmannen J. Bånge. Såsom vittnen hade blifvit inkallade sergeanten Carl E. Williamsson, hvilken en långre tid vistats hos Cassel såsom lårare för hans barn, och råttaren Daniel Magnusson från Högalid, i afseende på hvilken sednare åklagaren hemstållde, huruvida hans hörande på ed kunde tillåtas, enår Daniel Magnusson år skattskrifven såsom kap. Cassels tjenare. Håradsråtten förklarade, att då kap. Cassel numera år afliden, kunde de personer, som hos honom varit skattskrifne tjenare, icke anses jäfvige i detta fall, hvadan Daniel Magnusson tillåts att såsom vittne höras. Vittnena, hvilka voro tillstådes, fingo framstå och efter aflagd ed samt undfångne varningar för mened, vid sårskildte förhör beråtta. I) Wiliamsson: att kap. Cassel, som efterl. enka och sex barn, i lifstiden varit en aktad samt vål ansedd och förmögen man; att Cassel i slutet af Sept. månad sistl. år varit på besigtning i en trossbod i Gullskog och troligen då förkylt sig, emedan han efter den tiden varit sjuk, ehuru ej sängliggande; att ban under sjukdomen varit helt och hållet föråndrad, dyster och menniskoskygg: att han vid det regemente, han ente, haft ovanligt god tour, samt någon tid före sin död blifvit af regementschefen i bref tillfrågad, huruvida han ville emottaga en ledig majorsbefattning vid regementet, på hvilken förfrågan han flere gånger skrifvit, ån nekande ån jakande svar, så att då ett af dessa bref vål var inlemnadt på post-kontoret hår i Svenljunga, hade det genast återhemtats, hvarpå nytt svar afsåndes; ochatt, når slutligt jakande svar afgått, hade han åfven ångrat detta; att kap. Cassel, så vidt vittnet hade sig bekant, vid sin dåd icke haft kånnedom om utgången af befordringsfrågan; att han stundom under sin sjukdom yttrat farhåga, att blifva galen samt beklagade hustrun och barnen, som skulle se honom i en sådan sinnesståmning; att då vittnet Söndagen den 17 i denna månad kl 3 till 7 på morgonen blifvit underråttad af den ene utaf kapt. Cassels söner och en flicka, vid namn Sophie Husberg, att kaptenen ej var i sitt rum, der hans stöslar likväl funnos qvar, hade vittnet ingått i Cassels vanliga sofrum och befanns i rummet vara krutrök, som intrångde från ett rum derinnansör. hvartill nyckeln till dörren var uttazen; att dessa rum voro belågne på nedra botten af huset, hvarföre vittnet sprang ut, för att se genom fönstret till det rum, hvarifrån krutröken uttrångde; att vittnet af förskräckelse likvål icke vågade detta, utan gick efter råttaren Daniel Magnusson; att denne sednare och vittnet åtföljdes till dörren, derutur nycklen var uttagen samt uppbröto densamma och funno då Cassels kropp ligga framstupa; att Cassels venstra arm hvilade på en dubbelbåssa och var dess venstra hand af krutrök svårtad; att han hade de uti obductions-protokollet anmårkta hål i hufvudet, derutur hjernan var utrunnen; att kapten Cassels enka sagt sig hafva hört ett skott straxt förut, under det hon uppehöll sig i barnkammaren; att vittnet förut på dagen, då I olyckshåndelsen egde rum, icke hårt skott aflossas, ty vittnet hade sitt rum på motsatta l gafveln; att Cassel de tvenne sednare dagarne I syntes lugnare till sinnes; och att icke någre huslige missförhållanden gifvit anledning till kapten Cassels tillgörande. På fråga af åklagaren, om någrn fråmmande personer varit nårvarande eller anledning vore till förmodan, att Cassel blifvit skjuten af någon annan person, svarade vittnet att dertill icke vore ringaste anledning; tillåggande vittnet, att nyckeln till dörren, som uppbröts, hångde på låset innanför. 2:o Daniel Magnusson: lika med Wiliamsson om hvad som förefallit, efter det vittnet blifvit tillkalladt: tillåggande, att kapten Cassels kropp ånnu var varm, då de inkommo i rummet; att ingen af husets dfrige tjenare, ville hjelpa till med liket, utan hade en hustru, vid namn Johanna i Enehagen, bitrådt vittnet att Omsa klåder på liket, och att dermed taga vidare befattning; att vittnet om kapten Cassels sista sjukdom har sig bekant enahanda sörhållande med det Williamsson omförmålt, utom att vittnet icke förstått, att kapten Cassel varit till sina sinnen rubbad, ehuru han varit orolig, ledsen och dyster; att vittnet sistl. gårdag undersökte håccan hvarmad kanfan Cas