hans hedervärde vån att lågga sin bill på husets bord, alldenstund principen på hvilken den var baserad skulle göra konstitutionen rent demokratisk, medan de endast hade en inskrånkt monarki och ett öfverhus, som stod under allmånna opinionens inflytande, deltog i det öfriga samhållets kånslor och interessen och hade sin behöriga andel och icke mera ån sin behöriga andel i makten; men underhuset skulle få mer ån i sin behöriga andel under den rent demokratiska konstitution, som denna motion åsyftade införa — en andel oförenlig med den nuvarande konstitutionens konseqvenser. Han uppmanade huset att motsätta sig och förkasta motionen, hvilken han ansåg vara farlig för denna konstitution. Feargus O Connor lofvade att rösta för motionen, men på samma gång förklarade han sig ånnu vara en, kämpe för folkets charta. Med stor energi försvarade han sig och sitt parti emot den beskyllning att 1848 eller tillförne hafva satt landets lugn i fara. Hvad oroligheterne 1842 betråssade, skulle man erinra sig, att ehuru man gjort honom till syndabock, så var det manufakturisterne, som detta år satte sig ihop att på våldets våg genomdrifva srihandelssystemet. Han kunde icke lätt glömma det, emedan han varit tilltalad inför en jury, som dock frikånt honom efter 8 dagars råtiegång. Tre af de gentlemen, som sutto i denna jury, magistratspersoner, inbjödo honom efter hans frikånnande till middag och förklarade att, ehuru de intogo sina såten i juryn intagne af fördomar emot honom, så hade hvarenda fördom de förut hyst emot honom förskingrats. I hans ögon hade resormbillen intet värde; den var ett narrspel, ett bedrågeri, en snara. Hans önskan var att se huset sammansatt, såsom det borde vara, genom den stora arbetande massans af folket fria vilja och val. Hr Page Wood ansåg det icke vara vackert gjordt att, såsom man försökt, sammanblanda Humes motion med OConnors charta. Han upplåste begge dokumenterne och visade den betydliga skillnaden emellan dem. Ministeren talade mycket om reformer, som den årnade företaga, men underråttade aldrig huset om huru långt hon var beredd attgå, eller hvad landet kunde vånta af henne. Dess envishet att icke göra någonting hade mycket befordrat agitationer. Han ingick i en skildring af de förra agitationerne till förmån för katholikernes emancipation, resormbillen och frihandeln, för att visa, huru oklokt det var handladt att icke gifva efter förr, ån en explosion hotade ega rum, Den föreslagna åtgården vore, enligt hans dfvertygelse, endast en laglig utveckling af konstitutionens inneboende principer. (Forts.)