Debatter i engelska underhuset, rörande en utvidgning af rösträttenk). Han trodde att man, utan någon sårdeles rubbning i bestående förhållanden, kunde bringa representationen i ett mera proportionerligt förhållande till folkmångden genom att bilda grupper af 2, 3, 4 eller 53 mindre ståder. Betråslande andra föråndringar i lagstiftningen, föreslog han att förkorta hvarje parlaments bestånd till 3 år, betala representanterne arfvoden och låta valen ske med slutna sedlar. Derester anförde han, till stöd för sina argumenter, talrika bevis att de utmårktaste auktoriteter i konstitutionella frågor hyllat de principer, på hvilka hans åtgård var grundad. Han citerade bland annat yttranden at sjelfva den nuvarande premierministern lord John Russel, fållda af honom i parlamentet till försvar för reformbillen innan dennes antagande, hvilka visa, att den ådla lorden då hyllade andra, vida liberalare åsigter i representationsfrågan, ån hvad nu fallet år. Af hvad han citerat kom han till den slutsats, att hvarje man, som erlade fattigskatt, var, i enlighet med de principer, på hvilka engelska konstitutionen var grundad, heråttigad att rösta till solkrepresentant. För nårvarande funnos icke mindre ån 85 olika slags qvalisikationer af våljare i landskaper, större och mindre ståder. Vore det således att undra öfver, om det fordrades ett stort antal lagfarne mån att fara omkring och inregistrera våljarne? Enligt hans system fick man, i stållet för 85 qvalifikationer, endast en qvalifikation: erlåggandet af fattigskatt. Under de många år, han sutit i underhuset, hade han förnummit många meningar yttras om, huru en våljare borde vara qvalificerad. Somlige hade påstått, att egendom borde vara grunden för representation; andra att intelligens borde representeras; somliga att uppfostran borde qvalificera, och andra att qvalifikationen borde vara personlig dygd. Han ville göra slut på allt detta och endast hafva en qvalifikation, den redan nåmnda. Till bemötande af den vanliga anmärkningen: uppfostra folket först-, sade han, att det bästa såttet att låra folket var: att gisva det något vårdt att lefva för. En Skottsk gentleman, Henderson, hade utsatt ett premium för trenne de båsta försök till afhandlingar om sabbatens råtta firande, författade af personer, tillhörige de arbetande klasserna. På mindre ån 3 månader hade han icke emottagit mindre ån 1,645 försök. Trenne af dem hade publicerats. Han hade låst dem och de utvisade stor talang. Ett var af en boktryckeriarbetare, ett annat af en skomakarearbetare och det tredje af en machinist. Borde mån, som voro i stånd att skrifva sådana skrifter, vågras röstrått? Skulle, såsom Franklin sade, en man hafva en röst så långe hans åsna lefde, och, når hans åsna dog, förlora sin röst? Får nårvarande, om en man egde ett hus af ett visst vårde, så hade han en röst; men upphörde han att vara egare af huset, förlorade han sin röst. Hvilken absurd sakernas stållning! Han kom sedan till ojemnheten i representationen samt anförde en mångd exempel, huru ståder med mindre ån 250 våljare skickade en och stundom tillochmed tvenne representanter till parlamentet, under det att stora och rika ståder icke voro starkare representerade. Han fann, att London, The Tower Hamlets, Liverpool, Marylebone och Finsbury hade tillsammans 89,786 våljare och sånde 24 medlemmar, medan Åndover, Harwich, Marlborough och 10 andra smårre ståder hade tillhopa 3,509 våljare och sånde likaledes 24 medlemmar. Proportionen af våljare till befolkningen var som följer: I England finnes 1 våljare för 18 personer; i Wales 1 för 19; i Skottland 1 för 34; i Irland 1 för 58. Hålften af Englands ståder af andra rangen (boroughs) sånder 33 representanter, den andra hälsten 290. En niondedel af det förenade konungarikets befolkning våljer flertalet af husets medlemmar. Kunde styrelsen försvara en sådan sakernas stållning? Missnöje måste uppstå; och lagstiftande makten gjorde allt hvad den kunde Jör dess stegring. Med ena handen gaf man penningar till nya skolor, nya kyrkor och nya lårare, medan man med den andra förhöll folket dess råttigheter. De! var omöjligt, att icke folket, vid den bland detsamma tilltagande upplysningen, skulle upp: tåcka oråttvisan. Han hade dagen tillförne emottagit en uppgift från Newcastle, hvilken visade, att 23 parlamentsmedlemmar valdes al