hhanqlågga målet, deras sak blifvit (oberåknadt de förberedande undersökningarne i Köpenhamn och Malmå) handlagd förr, ån den 21 Febr. Under afvaktan att se angifvelsen pröfvad och ledd i bevis, hafva de sålunda sutit arresterade i cell mellan 7 och 8 månader. Förhållandet lårer hafva våckt R. St:s justitieombudsmans uppmårksamhet. — De tilltalade vidhålla ånnu samma yttrande, som vid den förberedande undersökningen i Malmb, förnekande att de vid vexlingen egde vetskap om att depositionsbevisen voro falska. Natten till förlidne 24 Febr. hade en mångd åldre och yngre personer begilvit sig ut på Wettern vid Ödeshögs sockens strand för att meta lakar. Såsom vanligt, och icke varnade af de många olyckor, som ofta intråffa vid detta vådliga tidsfördrif, beråknade icke metarne isens svaghet, och att vestra sjön var alldeles ren på flere mils bredd, utan gåfvo sig ut ganska långt från land. Bland metarne var kyrkovården i Ödeshög, Joh. Person i Kråkeryd, som dock sökte sin lycka nårmare landet. Frampå natten och då ingen fisk ville besöka det stålle, der han satt, ville han flytta sin metbod-långre ut åt sjön och gaf sig derföre åstad, men mårkte snart till sin stora förskråckelse, att isen hade försvunnit, och sjön utanföre var alldeles ren. Han hade kånnedom om, att många menniskor voro ute på den isen, som kommit i drift, och ibland dem hans egna söner, skyndar derföre till de så kallade Granvikarne. tvenne fiskare, fader och son, boende på Svåms bys sjöstrand, hvilka vid lika beskassade tillfållen tillförne ofta råddat menniskolif. Vid underråttelsen om förhållandet skyndade den yngre af Granvikarne, backstugumannen Johan Andersson, att ifrån en hög klippa efterse farans vidd, och om det var möjligt att rådda de nådstållde. Isen hade gått långt till sjös, men kunde dock skönjas i den månljusa natten. Genast iordningstållde han sin båt, den han satte på en kålke och, med tillhjelp af kyrkovården, arbetade han sig fram genom den skråsliga och af hndyakar uppfyllda isen, till dess de uppnådde Öppna sjön. Der sattes båten i vattnet och -Granviken-rodde deråt, han hörde nödropen; uppnådde åter fast is och fann der församlade alla metare, som med den lösgjorda ismassan gått till sjös. Han öfverförde på sin lilla farkost dem allesammans, under loppet af natten, och råddade, genom sin menniskokårlek och rådighet, ur ögonskenlig lifsfara (icke mindre ån 27, såger tjugusju) menniskolif. Denna vackra gerning förtjenar komma till allmån kånnedom, sårdeles, som flere gånger tillförne, i enahanda omståndigheter, dessa båda fiskare råddat i sjönöd stadde personer. Och kanske åro de mera förtjente af uppmärksamhet och belöning, ån mången annan, som för mindre blifvit hugnad med båda delarne, fastån deras anspråkslöshet och deras isolerade lif mellan klipporna vid de nåstan lika höga böljorna, på Wettern, åt glömskan lemnar deras tillförne visade rådighet och mod, och åfven nu skulle gjort det, om icke en håndelse låtit denna handling komma till allmånnare kånnedom. De åro dessutom kånde för god frejd och allmånt aktade för ordentlig och redlig vandel. (Ö. C.)