Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1850, sida 2

liga stunder liksom trånga sig in på mig.Han tystnade, men efter ett itet uppehåll tillade han med dof röst: grafven der blir ro. — -Gerna, gerna, yttrade fru W ejland med sönderslitande röst, unnade jag dig hvila der, blott Beata och jag hade hunnit dit förut.— Ja Beata, inföll han. -Stackars slicka!ullade han med stark tonvigt åfven på detta ord. — Underliga skickelse! utropade hustrun; för våra ögon, tyckes Beata vara mera passande som Williamsons maka, och år lika vacker, sast på ett annat sått; hvarföre skulle just hans hjerta vånda sig till Svenborg, som han åndå aldrig skulle kunnat fatta.— -Ja hrarsöre? lätom oss hålla inne med våra hrarsöreVi få åndock icke något svar på våra frågor. — -Jo, en gång, invånde den fromma hustrun, och låtom oss tåligt bida till dess. Huru var Williamson till mods i dag?Forts.)