Å 4 Vv H:4-k 4-111:1:1c?Tw;nttt tt Tillståndet i Ryssland. Berlinertidningen -National-zeitungmeddelar följande korrespondens från ryska grånsen, daterad d. 12 Februari: Jag har redan för ett par månader sedan beråttat för er om upptåckten af en stor rysk sammansvårjning, och min beråttelse bekråftades straxt derefter genom den officiella -Petersburger keitung:, som meddelade namnen på de 21 dömde: Detta bevisar icke blott, att sammansvårjningen var ett faktum, utan påpekar åfven dess orsaker, ryska systemets svaghet. Förr brydde sig ryska regeringen aldrig om att underråtta allmänheten om upptåckten af en sammansvårjning och om deltagarnes bestraffning. Hvarför gör den det nu? Förutsatt, att benådningarne icke åro blott tryckta i Petersburger Zeitung utan sanna, så kunde man falla på den tro, att czaren derigenom blott velat stålla sin mildhet i ljusare dager,i motsats till den österrikiska regeringens grymheter. Derpå lår czaren dock icke hafva tånkt; han har blott velat låta päskina, att ryska regeringen år så stark, att den icke, i likhet med Österrike, behöfver undanrödja sina politiska fiender med krut och bly. Ingen vet båttre ån czaren, att Europa under alla omståndigheter icke vill tro på hans mildhet, och det med desto större skål, ju mer han söker lågga den i dagen. Czaren må äsyftat hvad som helst: förteckningen på de benådade konspiratörerna bevisar åtminstone, att det denna gång icke var fråga om en palatsrevolution, utan om en sammansvårjning (såsom Petersburgertidningen behagar kalla den), hvars medlemmar uteslutande tillhörde de bildade klasserna. De bestodo af gardesofficerare och mån, som besökt universiteten. Blotta förteckningen på dem gifver vid handen, att missnöjet spridt sig bland alla bildade utan anseende till rang och stånd. Afsigten var numera icke en väldsam thronföråndring, utan, efter den officiella tidningens egna ord, en med våld genomförd demokratisk föråndring af statsförfattningen. Man må icke invända, att inom ryska folket saknas stoff för revolutionen; ej heller må man förlita sig på påståendet, att -tillgifvenheten för den enda heliga religionen samt kårleken till monark och thron åro grundade i nationalkaraktåren och oförsvagade brinna i allas hjertan. Dessa ord, som. stodo att låsa i den officiella beråttelsen, voro skrifna blott för utlandets råkning och beråknade att i Europas ögon gifva ryska riket och dess despotiska inråttning ett sken af stabilitet och styrka. I sjelfva vVerket finnes intet land på jorden, som inom sig bår så många frå till en framtida revolution, och den icke så mycket demokratisk som social; sjelfva Frankrike, de sociala theoriernas amma, måste i detta hånseende stå efter Ryssland. Af den allmånna tillgifvenheten för czaren och thronensamt kårleken till den heliga religionen skall man icke finna många spår. Hvad religionen och dess enhet betråffar, år kyrkan delad i hundratals sekter, som, genom det förtryck, ortodoxerna utöfva, sanatiseras i den y2tterligaste grad. Det var just från dessa sekter bugatchew rekryterade den hår, för hvilken Catharina II darrade. En ny Pugatschew — den gamle var blott en simpel Kosack — skulle lått åter kunna samla en hår. Så snart enskilta mån af de bildade klasserna förena sig, mårker man genast en anda genombåfva det vsvartafolket, d. v. s. den talrika klassen af lifegna — en anda, som, når den en gång fått gifva sig luft, nödvändist måste medföra Rysslands totala omskayning. Inom folket sinnas inga elementer till en politisk revolution, men vål till en social omstörtning. Dessa elementer ligga i egendomsförhållandena. Utom de lifegne, som med kropp och sjål åro sålde till sina herrar, finnas statsoch krono-bönder, som visserligen till namnet åro fria, men den jord, de odla, tillhör icke dem, utan kommunen, och arfråtts finnes blott för den rörliga egendomen. Hvart 20 eller 25 år företages en ny delning af kommunernas jord. Statsoch kronobönderna stå således icke under en adlig egendomsherre, men i stållet för en herre hafva de öfver sig en hår af embetsmån, som plundra dem med den mest skamlösa sråckhet. Derföre åro också embetsmånnen i första rummet offren, vid bondeupproren; de adlige possessionaterna komma först i det andra. Vid dessa bondeuppror år det icke endast fråga om lifegenAÄ