Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1850, sida 2

ett underbart inflytande. Hvarje ord, Waldenau yttrade, gömde hon omsorgsfullt i sitt inre, och det var i synnerhet vid pianot, som de meddelade sig åt hvarandra. Han ackompagnerade henne antingen med sin flöjt, eller med sin vackra, manliga röst och tonernas samljud var det språk, på hvilket de utbytte sina ömsesidiga trohetslöften. Brukspatron Wejland hade alltid hyst en stark fördom mot romanlåsning, och hittills hade denna slags litteratur varit helt och hållet obekant för hans döttrar; men nu voro de vid den ålder, att han ej mera ansåg sig hafva råttighet att lågga band på deras vilja. Wejland tillhörde neml. ej dessa småaktiga fåder, som glömma att tiden går framåt, och att barnet så småningom dfverstiger den spåda ålderns tröskel, och nu försåg dem doktor Waldenau med det båsta, som på vårt och andra språk var skrifvet. Svenborg så till sågandes slukade innehållet af alla de böcker, han länade henne, och meråndels hade i dessa märken blifvit gjorda vid det, som Waldenau funnit vårdt besrundande. Når hon återlemnade dem, voro deröfver af hennes hand dragna små, sina blyertsstreck — ett nytt sått att utskifta tankar och kånslor. Bland de många egenheter, som utmärkte Svenborgs karakter, var den att mera söka