Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1850, sida 2

åldre ån yngre personers sållskap, och hon hade sedan Wendela Dahls slyttning till orten slera gånger i veckan, ibland hvarje dag, gått till Åsen. Följande sin instinkt, hade hon under oen sednare tiden minskat sina besök; men ej indragit dem helt och hållet, och det var endast i Wendelas lilla fristad, som hon någon ,gång med den, som var själen af hennes själ, underhöll ett verkligt samtal. Han hade långesedan genomskådat både hennes och sitt eget hjerta; men hon gick ånnu liksom med förbundna ögon, och vågade ej utforska sig sjelf, utan njöt endast af det nårvarande. Hon undvek att nåmna hans namn och icke en gång i de förtroliga aftonoch morgonstunderna i systrarnes gemensamma rum, halkade det någonsin öfver hennes låppar. Men hvarsöre uppsköt Waldenau, att för den, som han så varmt, så uteslutande ålskade, uppenbara sitt hjerta? Han ville se henne i en större cirkel, se henne omgifven af beundrare och tillbedjare, för att dfvertyga sig sjelf, om ej åfven hon gaf vika för koketteriets makt — och det var ej något fel, hvilket han så mycket fruktade hos den som han en dag ville kalla sin maka. (Forts.)