— -bet beror på min hustru, och på dem sjelfva,, yttrade sig brukspatronen. Mina flickor ha varit så litet ute, att jag tycker det skulle göra dem rått godt, för ombytes skull.— vbå blir det Svenborg, inföll Beata. Svenborg slog ned sina ögon och rodnade starkt. Hon kånde att,hjertat klappade håftigt. Var det endast tanken på en skiljsmåssa från hemmet, som kom det att så våldsamt slå? .., Når hon såg upp voro ögonen fulla af tårar. Man lofvade ingenting beståmdt; men -man skulle tånka på saken, blef svaret. — )En af er, yttrade brukspatron, sedan svågerskan var rest, en af er måste resa. Det ser ju precist ut, som om jag vill stånga in mina slickor.— ck, hvad gör det, hvad andra tro?genmålte Svenborg. — Det kan du visst ha rått uti. Men nog ser det besynnerligt ut, att vid edra år, gräfva ner sig i en vrå på landet. Ni skall få se, att ni blifva ganska belåtna, om ni blott kan förmå er dertill. Låtom oss göra ett par lotter, mamma lilla, och den, som får långsta lotten, hon reser. Man gjorde så, och lotten föll på — Svenborg.