— Jonas söker till en början att dölja sin bergfasta kårlek.— )pbet var ett bra ord, mamma,yttrade Jonas och omfamnade sin mor. bet år en benåmning, vårdig en bruksidkare. Ja min kärlek år bergfast — det år såkert.— Vi föreslå, fortfor bergsrådinnan, vatt en af slickorna passerar vintern hos oss i Carlstad, Ungdom kan vål behöfva roa sig litet. — n af slickorna, afbröt bergsrådet; idet var ju sagdt, att det skulle vara Svenborg?— Åa, men jag har vidare tånkt på saken. Det ser så öfverlagdt ut.— -Men om då Beata kommer? frågade Jonas håftigt. — Ja, då friar du till henne, yttrade fadren. i — yJag vill inte ha henne.— -Nu skall du icke vara oförståndig, kåra gosse, förmanade fadern. De åro beskedliga flickor båda två, och för min del tycker jag mest om Beata. Den der Omma kårleken — det år bara strunten. — -Så sade du ej för tjugusju år sedan, yttrade bergsrådinnan med smågtande ågon. .