Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1850, sida 2

låkarne i Carlstad, år nu så kry, att hon sitter uppe, och aldrig en styfver har han tagit, utan når Gran ville ge honom pengar, så sade han: -Göm du dina styfrar; jag tånker du behöfver dem allt... hår har du litet mera— och så gör han jemnt; han skrifver icke allenast recepter för intet, utan han skånker dem äfven medikamenter, och sköter de sattiga, som om de voro hans syskon. Hvad hans lån en gång skall bli stor i himmelen!— -Han har vunnit hastigt förtroende,inföll Williamson, men nya qvastar sopa alltid vål.— Vi skola tro, yttrade Wejland, att han sortsar säsom han börjat. Han har lyckliga anlag för det kall, han valt.— an var i synnerhet rått lycklig. ätertog Williamson ironiskt, vid brukspatron B—s dödssång.— ÄUvilken låkare finnes, som kan bortvisa döden?, frågade fru Wejland. -Jag förstår dig ej, Berndt, tillade hon, -du, som aldrig tyckes hafva ovilja mot någon menniska, kan ej fördraga, att man såger ett enda godt ord om doktor Waldenau, och han har ju aldrig lagt tu strå i kors för dig?(Forts.) 2 F