rädinnan, i det hon vånde sig till sin svågerska, det år hela tre veckor sedan vi säge hvarandra, och bo åndå i samma församling och ha blott sex fjerdingsvåg oss emellan. Det hade nu gripit mig en längtan att tråffa dig, hvilken jag omöjligt måktat qvåfva, och min flicka, hvad hon har långtat!— De klingande, betydelselösa orden åtföljdes af ett famntag, och åfven mellan Beata och Svenborg delade tanten sina smekningar. Nu insteg herr Jonas Wejland (föräldrarnes enfödde son, och faderns factotum) med ett förnåjdt utseende. — -Jag var just icke hågad att resa hit i dag, sade han, ehuru jag annars icke låter bedja mig att resa till Edshammar.(Vid dessa ord öneglade han på Svenborg). Det var förut fråga om en resa i och för bruksangelågenheterna — och tjensten går framför allt; men mamma ville nådvåndigt att vi skulle visa Johanna, eller Jeannette, som hon nu kallas; men jag tycker, att hon just icke år att skryta med(hårvid stråk han sin syster under hakan). — -Nog ser jag, min kåra Jonas— skrattade brukspatronen, — vatt du ej befattar dig med att skåmma bort din nykomna syster.— Det år nog de(han såg på sin mor) vsom dermed roar sig, mig förutan. Jeannette rigtade en föraktlig blick på brodern,