Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1850, sida 2

kånde fremlingen den ljudande malmens toner och det ena barndomsminnet efter det andra smög fram efter hand, och helsade honom vålkommen till vål kånda nejder. Slutligen fåstade sig hans blickar på ett litet landtstålle, hvars rödsärgade byggning, omgifven af björkar, läg på en bergssluttning midtemot kyrkan. — -O, mitt barndoms hem!suckade han, och med snabba steg, fortsatte han vågen till denna anspråkslösa, men trefliga boning. I. Innan unge Waldenau intrådde i den boning, som för ett decennium sedan, egdes och beboddes af hans far, och der han sjelf skådat dagsljuset, stannade han ett ögonblick utanför de dödas hvilorum. Han lade handen på låset till de tunga jernportarna, och syntes villrådig, om han skulle Öppna dem, eller icke — men hastigt tog han af till höger, och med en ojörklarlig kånsla, trådde han genom de srönmälade portar, som ledde till det midtemot belågna landtstållet, kalladt Åsen. I förstugan mötte han ett åldre fruntimmer, hvars klådedrågt och hållning på ett utmårkande sått skiljde sig ifrån det alldagli