— — ——— — —————— — -Luftiga fårder, upprepade Svenborg, med en klagande ton, -når företager jag sädana? Syster lilla, du förstår mig ej ratt — mig förstår blott en enda— tillade hon med stark tonvigt. — -Hurua vet du, om han båttre, ån någon annan, skulle förstå digsvarar Beata mildt. Det år tio år sedan du såg honom. Du var då ett nio års barn. Jag tror knappt, att du ens till utseendet skulle igenkånna honom. — -Jo, bland tusende andra, inföll håftigt Svenborg, mins du ej, huru god han var emot oss? Jag har ånnu qvar en liten ask med snäckor uti, hvilken han gaf mig (den lyssnande håpnade). Efter några minuters stillatigande yttrade Beata: -Och du tror dig kunna bedöma en persons karakter af några reseanteckningar, och ett par håften poesi?— Ja, svarade Svenborg med samma liflighet, just i dessa framstår hans personlighet så klar och åskådlig för mig; men dessutom känner jag honom genom tant Wendela.— Hon, liksom du, år poetisk för honom, och har ej heller sett honom på flera år; men omöjligt kan jag fatta, fortfor Beata, efter en liten stunds begrundande, huru man kan förestålla sig, att en person, den man aldrig har sett; skulle förstå en.