Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1850, sida 1

ne, och idel vålsignelse deraf tillströmma fåderneslandet; bröderna skola falla i hvarandras famn och igenkånna hvarandra såsom bröder. Tiden skyndar; folket vaknar snart; det gnuggar sig redan i ögonen. Ve de privilegierade, om man derefter ville ens bjuda till att neka folket råttvisa. Det år för de privilegierades eget båsta, det år för undvikande af blodsdagar, det år i mensklighetens namn, som vi råda att gifva efter i god tid. Man invånder: solket har inga rätticheter; det år de privilegierade, som hafva råttigheterna. Folket har ingen rått, att fordra, hvad det ej åger. Råttsgrunden år på de privilegierades sida. Afstås af rättigheterna, af privilegierna, något åt folket, så år det nådegåfvor, såger man. Ja så! liksom skulle icke menniskans råttigheter vara åäldre, än de privilegierades, och således båttre grundade! Vi skulle tro; att det vore båttre och klokare, och åndamålsenligare, att alldeles lågga råttsfrågan åsido. Man kunde annars komma till resultater, som man ej åsyftade. Man skulle kunna komma att tala om egoismens inkråktningar ånda från fordna dagar, tala om illa grundad: rått, o. s. v. Man skrämmer med Ryssland, når intet annat hjelper! Ja, det år sannt, att Ryssland långe varit en bra sohelskrämma, men vårre år det icke heller ån så. Någon verklig fara spåra vi alldeles icke från detta håll. Har icke Norrige, har icke Danmark erhållit hvar sin friare författning midt för Rysslands nåsa? Har icke Norrige till och med redan under nåra ett halft sckel vågat behålla den? Att saken icke lyckats i Tyskland, år icke Rysslands, utan Tysklands egen skuld. Alltså ingen tvekan! — Romerska senaten skickade fordom, vid en större fara ån nu, en deputation till Fabius Cunctator, med tacksågelse, för det han icke tvekat, eller — som orden lydde — -misstråstat om republiken. — Örebroförslaget år praktiskt, om folket vill; och något mindre ån detta förslag bör i vår tanka icke fordras. Tilldess detta år vunnet, låt regeringen behålla den fyrdelta representationen, och inbilla sig att den dermed har fatt om hela folket. Det år dock i sjelfva verket icke mera sjelfva folket, det år blott folkets gamla förklåde, mantelen. Regeringen håller i mantelen, lik Potifars hustru; men Josef — den till högre vårf utkorade Josef — har-sprungit sin våg. kattmat UUUUUU —