Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1850, sida 1

sin feghet. Ty det år fegt, att låmpa sina fordringar endast efter sina motståndares svaghet eller styrka. Så var icke fådernas sed i vårt gamla fosterland. Nej, man underhandlade dristigt med sjelfva sin konung, just når han stod på höjden af sin glans och lycka, och folket förkunnade med gny och vapenbrak sitt bifall till Thorgny lagmans ord, når han utsade folkets mening årligt och oförstållt, inför den måktige, och derigenom något öfvermodige Olof SkötkonungDet valsått, som redan i sjuttio år ågt rum i Förenta Staterna, skulle det ånnu ej vara praktiskt i Europa? Äro då vi svenskar, som skryta af vår folkupplysning, så långt tillbaka? Arma fadernesland! år du mer ån sjuttio år efter Amerika i bildning och seder, för att kunna emottaga något litet af den fria valrått, som redan långe åges af detta lyckliga folk? Evig nesa Öfver den, som så spottar sin egen moder i ansigtet! ö 2 Ja, så såger man, och man blyges icke för Om ett helt folk vill en sak med allvar, år den då opraktisk? Ja, om svenska folket ej vill vara fritt, ej vill emottaga ett fritt folks valrått, då år friheten hos oss opraktisk! Låt. oss då börja, att söka pruta med oss! håst år då, att börja slå af det ena efter det andra på Örebro-mötets principer. Vi mena icke uppror, då vi såga: om folket vill — styrkan af ett folks vilja kan göra sig kånnbor för vederbörande på annat sått ån så. De danska riksdagsmannavalen, som för folkthinget åro ånnu långre ned utstråckta ån efter Örebro-månnens förslag, borde annars kunna mycket lugna de orolige, de båfvande i vårt fådernesland; de hafva nemligen utfallit, såsom vi af tidningarna inhåmtat på ett sått, som gör stor heder åt danska folkets hofsamhet och måtta. Alltså: en valfrihet, som våra bråder, Danskarna, redan åga, den skulle ånnn icke vara praktisk hos oss? Låtom oss en gång i tankarna förestålla oss, hur det skulle komma att tillgå hår i landet, derest man utstråckte valråtten efter Örebro förslaget. Vi hafva redan för några månader sedan påpekat detta i en annan tidningsartikel, men det tåler att sågas om. Under sådant förhållande skulle nemligen åfven torpare, backstugohjon, inhysesfolk och indelta soldater, åga rått att deltaga i valen. Vi förestålla oss då, att det komme, i många år, att tillgå ungefår som vid de nuvarande sockenståmmorna. En stor del af de röstegande måtte icke; de öfrige stodo helt tysta, och inståmde med de godkånde talare bland hemmansågarne, som vid andra tillfållen åro vande att föra deras talan. De stodo der stumma, med våltalighetens tystnad instämmande, men dock lycklige i medvetandet af, att sjelfve vara en del af det kåra fåderneslandet, ja en del af de styrande. Denna konungakånsla uppråttar menniskan mera ån man tror; den skulle lyfta och flytta fram vårt folks bildning ett helt sekel. Gifven folken deras menskliga råttigheter, medan de sjelfve ånnu åro tysta, innan de sjelfve veta af dem, innan de sjelfve fordra dem. Lagen så, att, når folket vaknar upp ur sin långa dvala, det må finna allting råttvist, godt, kårleksfullt; då skall det vakna vid godt lyn—— 4