Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1850, sida 2

F— — Oehlenschlägers begrafning. Liket kördes, om aftonen den 25 Januari till -Frue Kirker. ledsagadt blott af den aflianes tvenne söner samt af professor Holst. Kyrkans inre var öfverklådt med svart klåde från golfvet upp till pelarraden; det sått, på hvilket den sålunda var dekorerad, gjorde, i förening med belysningen, stor effekt. Den 26 kl. 10 förmiddagen samlade sig liktåzet i universitetsbyggnaden och satte sig i gång till -Frue Kirke kl. mellan 11 och 12. Det bestod af ungefår 3000 personer. Tåget öppnades af medlemmar utaf flera sängföreningar, efter hvilka gingo ett stort antal studerande och elever från Köpenhamns undervisningsverh: omedelbart derefter kommo den alidnes söner, gående emellan generaladjutanten Schöller, sånd af konungen, och grefve Blöcher-Altona, sånd af enkedrottningen Caroline Amalie. Derpå följde danske arfprinsen och konseljpresidenten grefve Moltke och efter dem Köpenhamns andlige, ministrarne och det öfriga tåget, sammansatt af alla stånd och klasser. Vid intrådet i kyrkan utfördes af kongliga kapellet och teaterns sångpersonal, samt studentsångföreningen följande sköna sång af Grundtvig: Et Sorgens Budskab Norden gjennemsuser Som vinter-Stormen over Blomster-Grav, Det Danneqvindens Hjerte gjennembruser Som vinterströmmen i det vilde Hav: Det Sorgens Budskab: död er Oehlenschlager, Tre Rigers Yndling, Nordens Hoved-Skjald! Hans Mesterhaand ei meer paa Harpen leger, Guldharpen med det fullde Tonesald! Med ham paanp er salmet Oldtids Glands, Med ham har Norden tabt sin Laurberkrands. Dog stille! Skjalden er ei död, han sover Som Vinter-Marken till en deilig Vaar, Som Nordens Aand i Tidens Vinter-Voyer, Hvoraf paany han scierrig opstaaer ; Thi han opstod i Adam Oehlenschlåger, Besang sin Kjempedaad og Ieltedöd, Og tömte ud det store Bragebeger, Saa Kjempelöftet trindt i Nord gjenlöd; Han holder Ord, saa atter höit i Sky Skal af hans Ord, som af hans Kvad gaae Ry! Og Sjelen, som sig frydet har i Aanden, Stormanden, som var Menneske og Skjald, Han barnlig fromt sig trösted i Dödsvaanden ved meer end Braga-Harpens Tonefald, Ved meer end Krandsene, som Fingre binde, Ved meer end Eftormelets Efterklang, Ved meer endnu end Hjerternes Kjerminde, Som senest visne vil i Dannevange, Ved meer end Verdens Klögt har gransket ud: Ved Sjelens Liv for evig hos sin Gud! Saa hviil da, Stov af Sjelens skjönne Bolig Til Hvile fulgt som Stövet af en Drot, Hvor hjemligt Muld omsavner Dig fortrolig, Tildekker Dig med Teppet himmelblaat! Vi spaae den Sjel, som sig i Dig har speilet Saa skjön en Bolig, som i Åanden tit Vor Skjald har seet og malt, og til den beilet, Med den at sveve over Jorden frit; Thi ham, som os har spaat Bod for Savn, Vi spaae Forklarelsen i Jesu Navn! Biskop Mynster höll sorgtalet, hvarefter en koral afsjöngs. Med kistan i spetsen, buren af personer utaf olika stånd, satte sig processionen ånyo i rörelse, under det en sorgmarsch, komponerad af professor Hartman, brusade från orgeln. Liktåget lemnade -Frue Kirke och stadnade på Frederiksbergs kyrkogård, der liket nedsattes i Oehlenschlägerska familjegraf