Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1850, sida 1

sakta ned öfver honom och kysser hans bleka panna. Den sjuka spritter till och vaknar. Elvira, — säger han sakta — jag känner att det lider mot slutet... jag vill tala vid min mor, min syster och vid din mor, min ålskade. Skicka bud och bed henne komma hit. Hon skall icke vågra att uppfylla en döendes bön.Elvira gick ut, för att verkstålla Viktors önskan. En half timma sednare voro i sjukrummet församlade Elvira, hennes mor, majorskan och Fanny. Min mor, — sade den sjuke med matt röst, — jag kånner att lifvets pulsslag blifva allt mattare, men jag vill ick då, innan min egen och min Elviras mor råckt hvarandra handen till försoning. Öfver min dödsbådd skolen J göra det, hår skolen J svåra att ålska hvarandra, likasom edra barn gjort. Ert hat får icke skilja mig oeh Elvira åt i den himmel, der vi skola återse hvarandra.Snart, snartmumlade Elvira, i det hon fåste sina kårleksfulla blickar på den dående. Adelaide och Amelies blickar möttes. Hatets