Ur en korrespondens till tidning för Fahlu lån och stad tillåta vi oss återgifva följande: yI ditt sista bref såger du vål icke rent ut, huru ditt hjerta fröjdas vid förestållningen om knutpiskan och gatulopp och Siberiens blygrufvor, hvarmed Guds nådes herrar hår i kuropa, efter den sista vålsignelserika alliansen, nu åro i tillfälle att taga håmnd på de besegrade folken; ty Spandau och Spielberg och blodsdomar åro vål alltför milda straff för den fråckheten att vilja hafva ut sin rått att vara menniska och ej långre råknas till djuren; men nog hörs det på din stora bel åtenhet, att någon sådan tanke utgjort kryddan på den sjålaspis, du postdagligen hemtar ur Sveriges ofsiciella tidning. Du frågar, om jag nu, såsom fordom i yngre år, år road af politiskt kannstöperi. Visst ha åren något lakat ur de bjerta fårgor, hvarmed håndelserna fordom stodo målade för det ungdomliga ögat, och visst rinner blodet lugnare i mina ådror nu, sedan jag hunnit ner på det enformiga bestyrlifvets slåttland, ån fordom, då det brusade och fradgades, som Trollhåttan och Styggforssen, utför ynclinsalifvets branter. Också lider jag nu total brist på någon, som ex professo grålar med mig, ty i min ort åro de rabulister alla till den grad, att jag emellanåt hedras med titel af konservativ. Vidare vill du veta, om icke den politiska rörelsen i Europa nu åndtligen varit stor nog; och dertill svarar jag som Carl XII i Bender: Var det lek, så var det för mycket, men var det allvar, så var det alltför litet! Men efter du nu narrat mig ned på papperet, får du också gifva dig tålamod att ån en gång höra mina funderingar. Man skriker öfver oroliga tider, folkyra och revolutioner. Hafva tiderna någonsin varit roliga, menniskorna någonsin varit lugna och stilla, sastån det mellanåt varit lugnt på ytan af det stora haf, i hvilket vi alla Tepresentera hvar sin droppa? Når vågorna efter stormen lågga sig derofvanuppå, går det dock en oafbruten strömsåttning på djupet; annars skulle menskligheten förvandlas till ett tråsk och dess lif frysa i botten. Derhån bår det med dina stagnationstheorier; derhån har det burit och skall båra med all despotism. Det år der, som i ett tråsk: dess pestartade ångor båra döden i sitt sköte. Se på China! talar icke allt i detta land om en förgången, hög civilisation, som hungrats ihjäl, och hvem var dess mördare? Jo despotismen, som ryckte frihetens nårande bröd ur dess mun. Med menniskorna menar jag hår ingalunda massan, den okunniga tanklösa hopen, som lik oxen drar, når selen lågges på, och det vore ju allt bra, om de vore sådana allihop; med menniska menas den, som i tankens ljus och viljans lif kånner sitt eget behof af förådling och framåtskridande, så vål i tankens, som materiens verld, sökande realisera det för sig och andra, så långt han förmår. Är det nu underligt, om en sådan menniska vantrifs i ett land, der man bindes ej blott till hand och fot, utan ock får sig en käfle i munnen; och låsas bojorna af för en stund, så har man för sig utritad på marken, liksom för en såltpost vid ett låger, den inskrånkta bana, hvarinom man får röra sig; får man af nåde Öppna mun— —5