Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1850, sida 1

— D( VAR SS SN Se och sitt dystra allvar, har åfven en yttre sida af skåmt och glådje. Det unga Frankrike, som alltid fattar nöjet i vingen, under hvilken skepnad det ån må framstålla sig, samlar sig i massa hvarje dag, för att åka skridsko på de stelnade sontänerna. Svångande sig i tunna lårftsbluser njuta Pariserpojkarne detta I nöje med en nordbos hänförelse, skicklighet och rosiga kinder. — Oaktadt den ihallande kylan tyckes Seinen icke vilja taga intryck af vintren; den strömmar med vanlig fart — fortsåtter oafbrutet sitt ohåmmade lopp. — Politiken år kall och orubblig, som naturen. Ingen fosterlåndsk anda lifvar med en varmare vårflåkt det af köld och lidande trötta såderneslandet. Reaktionen fortsätter alltid sitt ensormiga kretslopp, liksom Seinen. — Hvart det bår, eller huru det en gång kommer att slutas, skall framtiden utvisa. De mån, hvilka i nationalförsamlingen stå bå solkets och landets bästa, åro numera alltför få; deras ståmma liknar en ropandes röst i öknen. Ett rykte vill veta, att den celcbra försattarinnan under signatyren Georg Sand, för några dagar sedan fick order att genast lIemna Frankrike. Anledningen hårtill kunde ej vara någon annan, ån den, att hon år fri i sina tånkesått samt vån med Yedru-Rollin. Kejsaren landsförviste madame Stael; hans Drorson skall vål då, för att likna sin store farbroder, äfven landsförvisa ett qvinligt snille. La Presse blef för några dagar sedan indragen i anledning af en frisinnad artikel, som låstes deruti. Det var tilltagset, om icke djerst, att våga ett dylikt steg mot en så populår tidning, som i a Presse-, hvars redaktör, Emil Girardin, år en af Frankrikes störste stilister. Råttegången mot honom kommer att blifva interessant, och att följas med uppmårksamhet. Allmånna åklagaren, eller som han hår tituleras -Le procureur de la Republiquer, mir Baroche, densamme som så sintligt uppbjöd hela sin förmåga att sålla de anklagade, vid den bekanta råttegången i Bourges, får hår sannolikt för sig en brottsling, som blir honom örermåktig. Den misshagliga artikeln kommer jemte råttegången att införas i -La Presse-. Den 16. En lika interessant som maktpåliggande session förevar i går i nationalförsamlingen. Den angick allmänna underrisningen. Då tidningarne ordagrant komma att redogöra för denna vigtiga fråga, förbigår jag den, helst den hår skulle blifva för vidlyftig. Dock kan jag icke underlåta att nåmna, det vår förträsslige talare och författare, Victor Hugo, upptrådt i tribunen med sanningens oskrymtade språk. Med snillets eld har han omfattat denna evighetens fråga, som går från det förflutna till det kommande, lifvets vigtigaste problem, som innefattas uti tvenne ord, förtrycket eller friheten. Det år långe sedan högra sidan blifvit så slagen med den obestridliga råttvisans ljungande blixtar. Också satt den såsom på glådande I kol, och talaren afbröts nåstan oupphörligt. Men att nedtysta Victor Hugos klangfulla ståmma och kraftiga språk år icke möjligt. De måste höra honom till slut. Resumen af hans tal år: fri undervisning för alla samt att ingen får undgå att kånna de första grunderna eller elementerna. Han vill, att alla kunskapens portar skola stå fullkomligt öppna för all uppfattning, att tilltrådet må låttas till alla vetenskapernas och förnuftets skatter; att hela Frankrike må blifva en enda ofantlig bildningsanstalt, ifrån den anspråkslösa byÅkolan ända till katedern i College de France, och till franska institutet; att staten skall vaka ösver detta, och att, med ett ord, enligt den snillrike mannens eget uttryck folkets hjerta, öfver allt, skall såttas i kommunikation med Frankrikes bildning.-För att hinna detta stora och ådla mål,, fortfor talaren, måste undervisningen icke, såsom hittills, godtyckligt ösverlemnas åt presterskapet; man måste kilja staten och kyrkan. Den lag, man nu föreslår, år af fullkomligen motsatt mening. Den år fullkomligt till fördel för presterskapet, hvilket år den hand, som skall skipa densamma. -Iag kånner denna hand sedan lång tid-, såger V. Hugo, och just emedan jag känner den, misstror jag henne. Hon har öfverallt endast grundlagt olycka och ruin. Ialaren vill, att statens öga med uppmårksamhet skall följa såvål presternas religidsa undervisning som skolorna i allmånhet. Han vill icke att religionen skall tjena till en tåckmantel för despotismen och att presterna, såsom nu, skola vara befriade från allt anevar-r Allan mana . 09 TN as I 3