-Hvarför skolen ni hata hvarandra?fortfor Viktor. Jag hatar icke er mor, min herre, — sade Amelie kallt. — Om jag i min ungdom har felat mot henne, så har det skett i passionens öfverilning.-Ni hör det, min mor, — återtog Viktor, — hon hatar er icke. Låt beveka er.rOch hvad intresse fåster du vid denna försoning? frågade majorskan. Jagaskall såga er det. ... Mödrarnes hat har icke inverkat på barnen.... De ålska hvarandra och jag begår i detta ögonblick — fortfor han våndande sig till Amelie — er dotters hand.Adelaide spratt till såsom stungen af en orm. Äfven Amelie bleknade. Det år omöjligt, min herre, — svarade hon med tillkåmpad fattning. Och hvarför omöjligt? .. Ni skall ej vilja er dotters olycka.. . Min mor, förena edra böner med mina. . Du vet ej hvad du begår, olycklige.. Detta giftermål skall ej gå i fullbordan.vDå skall jag då, — Svarade Viktor dystert, — ty min kårlek till Elvira år det enda som fåster mig vid lifvet. Min mor, och ni min fru, låten edra barns kårlek bortsmålta