-Nåvål min fru, låtom oss, för att afgöra saken, på en gång demaskera oss. Jag har ingenting att invånda deremot.Icke jag heller, sade nunnan. Alla tre lossade sina masker och alla tre uppgåfvo ett högljudt rop af öfverraskning. Viktor! du hår?— utbrast nunnan, som icke var någon annan ån majorskan sjelf. Adelaide-— mumlade fru Willner för sig sjelf, i det hon, utan att blekna, mötte den ljungande blicken ur sin sordna medtäflerskas öga. Majorskan var djupt upprörd vid åsynen af sonen, som så långe varit skiljd från henne. Moderskårleken besegrade hvarje annan kånsla i hennes bröst. Hon kastade sina armar om den unge mannens hals och brast i tårar. -Minmor — sade Viktor med rörelse, — jag har kommit hit, för att genom er mottaga min lefnads lycka, ty jag antager, att det står i er makt, att bevilja mig den.-Hvad år det du begår, min son? Allt, som står i min förmåga gåfve jag dig gerna.-Först och fråmst, — återtog den unge mannen, — måste ni råcka fru Ww illner handen till försoning. . Aldrig, — utbrast Ådelalde håftigt. — Den som blifvit dödligt sårad, råcker icke handen till försoning.