Jag vågar ej anförtro mig åt din tystlåtenhet, vackra mask.-Farvål dä.Den unga slickan försvann och Hjalmar sökte henne förgåfves i trångseln. En sådan liten satunge! — mumlade han för sig sjelf. — Men vånta bara. ... Jag sinner dig nog.Balen nalkades sitt slut. I ett litet kabinett, som endast upplystes af en lampa, intrådde trenne masker, lifligt samtalande. Den ena af dem var en nunna, den andra en blå fruntimmersdomino och den tredje var troubaduren. vJag bekånner, min herre, — sade den blå dominon, — att edra ord våckt min nyfikenhet. Det skulle således finnas en hemlighet mellan mig och denna fromma syster?Ja, på min åra, — svarade troubaduren. — Jag vet med såkerhet att ett missförstånd långe söndrat er från hvarandra.-Hvem år då ni? sade nunnan till den blå dominon. Min herre, — återtog denna, utan att besvara frågan, — ni misstager er utan tvifvel. Ingen af oss tre år nårmare bekant med den andre.