ÅR UVUURHÄUnBUE YI: Till på Landet boende Correspondenters efterråttelse meddelas följande Transumt af Postmästare-Instructionen: 12 8. The som vilja hafva sina Bref på Landet bestålte, må therom med Postmåstaren accordera, emedan han för en sådan dess möda må af Brefvens ågare sig en skålig vederkänslo betinga. Den ej sådan anstalt fogar, får igenom ombud, som kan låsa Chartorne, inom de förr utsatte tider på dagen, låta uttaga sine Bref; i annat fall varda de på öfverblefsne Chartan uppförde och vid Contoiret qvarliggande, at efter den samma utfordras. Och får jag derjemte tillkännagifva, att accord om brefs bestållning till på Landet boende Correspondenter, som icke med Post-Kontoret hålla postråkning, kan trässas med Post-Sekreteraren Herr C. F. Lundin; men att från och med nästa års början bref till personer på Landet, som icke med honom om deras bress bestållning dessförinnan uppgjort, blifva vid PostKontoret qvarliggande tills de efter Postkartorne uttagas. Wenersborgs Kongl. Post-Kontor d. 11 Dec. 1849. And. Lundblads. Hvilka blifva nu följderna för de arma landtboarne af dylika föreskrifter? Vi vilja genom ett par exempel söka göra det tydligt. Många bland vår allmoge hafva i nårvarande tid diskontlån. Sina reverser, på landskansliet verificerade, få de med posten afsånda. Efter några resor af 8, 12, 16, 20 mil till nårmaste postkontor (ty något avertissement tillskickas ej brefvets egare, då han bor på landet och icke har postråkning) erhålla de sitt rekommenderade bref. Om några månader ankomma s. k. anmaningsbref, angående lånets omsåttning. Dessa blifva, enligt postkungörelsen, på postkontoret qvarliggande. Låntagaren förlorar sin omsåttningsråttighet. Han lagsökes, pantas, ruineras. Ja, såger man, det år ju mer ån rått åt bonden; han kunde betala postmåstaren ren skålig vederkånslo för dess möda-s, så finge han sina !ref sig tillsånda på landet. En skålig vederkånslo! Hvad år hår en skålig vederkånslo? Den beror helt och hållet på postmästarens godtsinnande, ifrån 163 till 50 proc. Detta tyckes vara något drygt, då en auktionist, som ansvarar betalningen för hvad han bortsåljer, anser sig vål betald med 5 proc. och andra kommissionårer erhålla 2, I å 2 proc. Nu vill bonden betala för att få sina 2 å 3 bref om året sig tillsånda på landet. Då kan postmåstaren begåra hela 2 r:dr b:ko årligen säsom en vskålig vederkänslo för sin möda.Allt år godtycke. Hår finnes ingen appell. Hvar vill man klaga? Ännu ett exempel! Soldater, som bo 8 å 10 mil från postkontoret, utkommenderas till Carlsborg, Carlsten eller Danmark. De borto2 . — 2 varande ega råättighet att portofritt afsånda bref en gäng i månaden till sina hemmavarande hustrur och barn. Men postmåstaren har ingen skyldighet att utskicka dessa bref till landet. Vill således den arma makan veta, om mannen, fadren till hennes talrika omgifning, lefver och år frisk, måste hon vandra dessa många mil till postkontoret och der uttaga sina bref efter nummer, eller ock för assåndningen uppgöra ackord med postmåstaren, sådant han finner antagligt. Kan detta vara öfverensstimmande med billighet och råttvisa? Enår alla bref betalas, för att afgå till sina destinationsorter, tyckes det innebåra bra myc ken oråttvisa, att åter nådzas uppgöra ackord, för att få brefven sig tillsånda, eller ock tvingas utgifva en oskålig betalning för postvåska. Det finns en allmån postpåse, hvari de mindre våskorna till landsorterna förvaras och lösbref inlåggas och uttagas. Hvilket år nu största besvåret för ostmåstaren eller möda-, som det kallas, att inlågga landtbrefven i denna våska till sina destinationsorter, eller deröfver skrifva kartor och en långre tid förvara dem? Påtagligen blefve det förra icke någon större -mödaför postmåstaren ån det sednare, och detta, honom ålagdt såsom skyldighet, lemnade intet rum för ett godtyckligt prejeri. Vore det icke båttre, att postverket sjelft aslönade sina tjenstemån, ån att de skola, på — — AE —