Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1850, sida 1

sig i religionens armar. Han blef en svårmare, en ascetisk santast, som skydde menniskors umgånge och derföre af verlden benåmndes antingen misanthrop eller -låsare.Han forskade nu i de heliga skrifterna, men han egde icke denna hjertats rödmjukhet, som tilläter menniskan att tro hvad hon ej kan begripa. Han sökte derföre fåfångt en öfvertygeise i andliga ting, och tron blef den skuggbild, som han ifrigt, men förgåfves jagade. Ensam, sluten inom sig sjelf, menniskoskygg, menniskofiendtlig, lefde han sålunda under evigt vexlande inre strider. Då kom kårleken slutligen att kasta en blåndande stråle Öfver det mörka djupet i hans bråst. Det var denna han nu sökte med brinnande håg. Skulle åfven den bedraga, då egde han — intet. Han promoverades till magister och det var på promotionsbalen, som han återsåg sin barndoms våninna, den sköna Elvira Willner. Vid hennes åsyn uppflammade i hans bröst en lidelse, håftigare ån någon af dem, som förut sönderslitit honom. Han tånkte: jag har funnit mitt ideal. Och religions-svårmaren, misantropen försvann för att lemna rum åt ålskaren. Att Elvira måtte honom med kårlek, veta vi re