Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1850, sida 1

——ö—!— ————ä.— — ————— dan. De båda unga anade ej, att en oöfverstiglig mur var upprest dem emellan. De njöto af det närvarande och hoppades på framtiden. Viktor hade i Stockholm gjort ett besåk hos fru Willner, men af henne, till sin förvåning och harm, blifvit mottagen med mårkbar köld. Han visste knappt hvad han skulle tånka om detta förhållande, ty fastån han hade någon kunskap om det hat, som söndrade hans egen och Elviras mor, kände han dock ingen ting om anledningen till detta hat. j De båda unga hade emellertid haft flera tillfållen att råka hvarandra under en hel vin ter, som Viktor tillbragte i Stockholm, såsom informator i ett enskildt hus. På baler, supåer, spektakler hade lyckan — eller snarare Nemesis — ofta fört dem tillsammau. . . Den kårlek, som måhånda genom frånvaron skulle kunnat förblekna — likt så mången annan kånsla i unga sinnen — hade sålunda uppslammat till en håftig passion. För Viktor syntes lifvet utan Elvira lik en glådjelös öken och hon å sin sida, berusad af den dunkla eld, som brann i hans blickar, af hans snille, hans originella våsende, ålskade honom så, som den rena qvinnan ålskar, i glansen af den första kårlekens vårmorgon.