Bresvet, som var dateradt Upsala, lydde som följer: Broder! Det år långesedan jag skref dig till... Många vexlingar hafva sedan dess föregått i mitt lif, ty du kånner mig och vet, att mitt inre våsende år underkastadt sådana. -Jag har varit sjuk, icke allenast till sjålen, utan åfven till kroppen. ... Jag stod vid ingången till evigheten, denna fruktansvårda evighet, om hvilken menniskorna endast kunna dråmma eller ana, men om hvilken de veta — intet. ... Och jag ryste dock ej... Jag skulle med ett djerft språng hafva velat försåtta mig öfver den brygga, som skiljer det åndliga lifvet från det oåndliga, denna Bifrost, som går öfver dödens stråm . . . måhånda ock öfver Lethes.... Du vet, Hjalmar, att jag just till följe af mitt lynne och den disharmoni, som evigt råder inom mig. lidit mycket. Jag kan icke komma till klarhet med mig sjelf; — jag kan ej fatta, ej fullt begripa mitt eget våsende. Det finnes intet, som hos mig kan bota denna dystra melankoli, hvars spöke evigt förföljer mig och som mindre eger sin grund i yttre olyckor och lidanden, ån i hjertats egen inre beskaffenhet.