Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1850, sida 2

klaring, att han åmnade sörja för sig sjelf. Jag kånner icke min systerson, har icke sett honom sedan han var barn, men han måtte ega ett kallt hjerta, då han på detta sått kan stöta en moders ömhet ifrån sig. Men, — hviskade Fanny sagta — besinna, att en person med min brors bildning och äsigter icke kan annat ån le åt mammas dårskaper och fördomar. ... Är det då icke båttre, att han undviker henne ån att hos en mor behöfva ståndigt se och höra hvad han måste finna löjligt, dåraktigt. . Men det år ett barns skyldighet att öfverse med sina föråldrars fel... att kårleksfullt och vånligt söka råtta dem, likasom föråldrarne förut gjort med barnets. . . . Alla hafva vi våra brister och ega ingen råttighet att förakta hvarandra . . . allra minst våra nårmaste. . Glöm det icke Fanny, ty förr eller sednare skulle du bittert få ångra dig., Du vill således, att jag i allt skall lyda mina föråldrar?, Ja i allt... ty jag år öfvertygad om, att de icke skola forära nägot af dig, som ej är rått.Forts.)