Beskrifningen på min hustru tråffar också alldeles in — fortfor majoren, som i sin ursinniga vrede icke gaf akt på Hjalmars anmårkning.-En skön sjåls bekännelse — mumlade notarien för sig sjelf. Hår står, att hon år lång och mager, — röt majoren, som numera icke tånkte på hvad han sade, — hår står taladt om hennes hvassa nåsa och hennes skarpa tunga ... om hennes bördshögmod och håftiga sinnelag ..Slutligen står hår, att jag står under toffeln . . -Åh för böfveln, herr major, hvar står det? — inföll Hjalmar, i det han lutade sig öfver majorens axel, liksom för att genomågna tidningsbladet, hvilket denne höll i handen. -Der, — återtog majoren, i det han pekade med fingret — der står det.Visst icke. . . . Det står, att major Grötensköld får smaka tosseln, men det står icke ett ord om er., Det år detsamma. . . . Författaren har velat skildra mig, det år tydligt. -Nå. hur tycker ni då, att han har lyckats?— Herrel reta mig icke. ... Jag vore i stånd att förgå mig.