personalen, och blott denna för föredragningen och expeditionen beroende af de konstitutionelt ansvarige cheferne och ministrarne, ser man deremot uti ifrägavarande krigskollegii organisation raka motsatsen; och detta till den grad, att man vål kan fråga, huru en gång 42:dra S:n riksdagsordningen, angående redovisningen af statsmedlen för rikets stånder, deras statsutskott och revisorer, skall komma att behandlas, då nu icke statskontoret långre, utan endast den våldige presidenten i kollegium, blifver den redovisande. Hvad löneregleringen efter den nya organisationen betråssar, så år åfven den föga lofvande för den framtida regleringen. af embetsverken, så vida krigskollegium år ämnadt till mönster. Man finner hår åter det gamla olyckliga bruket att låna de lågre och arbetande embetsmånnen otillråckligt för att kunna anslå så mycket mera åt de högre. I synnerhet. finner man ett stort missförhållande emellan lönerna för de vigtiga kammarförvandtsoch revisorsplatserna, emot krigsråttslönerna, då man betraktar de förras göromål och ansvarighet, samt innehafvarnes lefnadskostnad. En i proportion till mångden och beskaffenheten af de till kollegium öfverslyttade göromål minskad ordinorie tjenstemanna-personal kunde man för ett ögonblick anse betyda att regeringen åmnade antaga den otvifvelaktigt rigtiga princip, att de för arbetena ansvarige embetsmånnen 1) borde egna sig uteslutande åt sin tjenst i det allmånna verket; 2) sjelfve antaga och aflöna de medhjelpare, de kunde behöfva; samt 3) vara så aflönade, att de kunde uppfylla dessa vilkor och lemna garanti för ovåld och oegennytta, genom en sjelfståndig ställning. Man finner imellertid nu, att så icke år förhållandet. Man har redan sett t. o. m. ett krigsråd vilja tillika bibehålla en kamereraretjenst i annat verk, och det olyckliga ectraordinariesystemet, som vill att en hop unge mån, emot några ljuspenningar och förhoppningar uppå chefernes nåd att tilldela dem ett litet tillfålligt arfvode, skola offra en god del af sin dyrbaraste tid att vandra i verken, der de, vål inlockade, sedan icke på årtionden kunna finna sin bergning, derest de icke genom lycksökeri, intriger och andra uselheter lyckas vinna gunst och befordran, visar sig bibehållet, nu liksom hittills. Deremot finner man ett högt, redan för 40 år sedan afskaffadt och öfverslödigt embete återstålldt, nemligen general-intendents-embetet, oaktadt, liksom långe varit fallet, dess göromål rått vål kunnat fortfarande skötas af en militårperson, emot erhållande arfvode, liksom nu artillerioch fortifikations-årendena. Genom den högre rang, som åtföljer denna nya tjenst, uppstå icke obetydliga anspråk på större emolumenter, och om dess innehafvare kommer att anvåndas i tillfålliga uppdrag utom hufvudstaden, så ökas resckostnads-ersåttningar, o. s. v. Långt båttre hade varit, om med de ökade anslag, denna föråndring erfordrar, civilledamoten för utredningsdoch underhålls-afdelningarne hade kunnat få sig ett bitråde i en jjensteman, som kunnat vid behof intråda såsom extra civilledamot i kollegium. Men om man ock antager, att de ofvannåmnda föråndringarne,