straxt sedan fadren lIemnat salongen, hade hört hela samtalet ord för ord. Det år, som sagdt, icke jag, som skrifvit följetongen, — återtog Hjalmar. Men ni har lemnat den rum i bladet.Visserligen ... men jag hade ej kunskap om dess innehåll, ty det år en annan person som redigerar följetongen, hvilken jag icke befattar mig med. Hade jag vetat, hvad jag nu vet, så skulle den aldrig blifvit införd och till bevis på att jag talar upprigtigt, lofvar jag er att afbryta densamma.Ni lofvar det? ropade majoren glad. vJa, på min heder.-Men hvad skall ni då uppgifva för skäl?Åh, derför blir nog råd. Jag kan ju till exempel såga att manuskriptet råkat komma bort.Gör det, min båste herre — sade majoren fryntligt, i det han råckte Hjalmar handen, — gör det, så skola vi aldrig vidare tala om denna saken. Men ni kunde vål åndå såga mig hvem som författat den skandalåsa novellen. Omöjligt, herr major! Min heder och mitt samvete förbjuda mig det.Nå, lika godt... vi skola åndå skiljas som vänner.. Om åtta dagar gifver jag en li