mm bom; man vill tilliutetgöra edra -fauhourgse, dessa tappra bataljoner, som alltid åro berredde till hjelp och bistånd, når friheten vkallar dem till vapen. chabert har för mig tillstått, att dessa Proudhons agitationer en tid bortåt icke voro utan inflytande på sinnesståmningen i förståderna; men att denna dock blef helt annorlunda, når Proudhon måste öfvergifva planen med sin folkbank, den han hade utgifvit vara ett universalmedel mot alla de olyckor, med hvilka den arbetslösa arbetsklassen lahorerade. Sedan den tiden har, såsom förut år nämndt, opinionen bland arbetarne blifvit mycket för dessa boståder. Framåtskridandet af de stora byggnaderna vid gatan Rochechouart imponera på dem, och från alla håll:i Paris anmåla sig nu arbetare, hvilka så småningom vilja inbetala en aktie, i hopp om att framdeles erhålla en plats uti ifrågavarande boståder. Den vigtigaste invåndning. som man kan göra mot detta företag, år den, att det dock blott år ett palliativmedel mot uttorkandet af det demoralisationens stora tråsk, som förpestar pariserbefolkningens lif, och att de få, som hafva lyckan att blifva upptagne i en sådan arbetarebostad, komma att se ut som privilegierade, i jemförelse med den stora massa elåndige, som icke ernå denna lycka. Till innevarande dag har man icke kunnat tillvågabringa större summa, ån den, som åtgår till uppförandet af en enda sådan bostad; och i den kunna blott de få arbetarefamiljer finna plats, hvilka varit i stånd att sammanspara så mycket penningar, att de kunnat köpa sig en eller flera aktier och som sålunda i sjelfva verket icke stodo på det allralågsta trappsteget af det i Paris rådande elåndet. En cite kan rymma omkring 150 arbetarefamiljer; men dermed kan man icke såga sig hafva undanskaffat något af den elåndets gyttja, hvari den arbetande klassen i Paris nedsjunkit. Det kommer att förslyta en lång tid innan man kan samla tillråckliga bidrag till uppförande af flera så beskaffade inråttningar. neml. till en i hvarje af hufvudstadens tolf distrikter, och tillochmed om , man slutligen skulle lyckas i dessa sina bemödanden, så blir det dock blott 1,800 arbetarefamiljer, som varda hulpne. Men månne det vål i sjelfva verket vore en obetydlighet, om 1,800, ja om tillsvidare blott 150 familjer rycktes ur sitt fysiska och moraliska elånde? Bör man, i följd deraf, att man inser omöjligheten att kunna hjelpa alla, underlåta att rådda dem, som kunna råddas? Vid ett skeppsbrott lemna de, som begifva sig ut i råddningsbåtarne, icke rum för någon sådan tanka, och hvad åro vål de i fattigdom och elånde nedsjunkne arbetarne annat, ån menniskor, som lidit skeppsbrott på lyckans haf och nu ropa. till sina båttre lottade likar om hjelp och råddning ur de vågor, som hota uppsluka dem och deras anhöriga? Uppförandet af dessa cits ouvrieres hafva redan våckt mycket uppseende i Tyskland, och den Österrikiska regeringen har, såsom Chabert sjelf beråttat, till Paris såndt flera personer för att pröfva det förslag, som ligger till grund för desamma. Äfven i Berlin omgås man med dylika planer. Till slut kan jag försåkra-enhvar, som interesserar sig för detta sannt filantropiska företag, att Chabert