ne döttrar, Augusta och Adelaide, af hvilka i synnerhet den sednare var en utmärkt skönhet. Det år henne vi redan presenterat för låsaren såsom majorskan Gripensköld, vid tiden för vår beråttelse en lång och mager matrona om några och fyratio år. Men i sin ungdom var hon, som sagdt år, mycket vacker, fastån nu mer ej många spår deraf återstodo... ty ack! skönheten år ju en blomma, som vissnar med åren. Och vissnat hade den verkligen hos majorskan. Ingen kunde vara mera -skinntorrån hon, för att begagna fru Lenngrens uttryck. Hennes barm var insjunken, hennes nåsa tunn och spetsig, och på hennes panna och kinder hade åkermannen Kronosobevekligt plöjt sina fåror. Hon kunde med den fallna Sultanen i den sagolystne Paschanutropa: min tid har varit. Men vspå den tiden var hon dock ung, rik, skön och talangfull. Hon kunde göra anspråk på ett af de mest lysande partier och hon inskrånkte sig dock till en liten löjtnant, utan förmögenhet, utan bildning, utan — hufvud. Ty — vi nådgas såga det — majoren var i andlig måtto ganska klent utrustad. Hans vetenskapliga bildning inskrånkte sig till reglementerna och hans praktiska till exercisen. Hans utseende var icke heller sår