Ivarjehanda. En berättelse om ett förfärligt dubbelmord, som helt nyligen timat på ön Korsika, står att låsa i ett bref från Bastia till Parisertidningen Droit. Ett rysligt brott — heter det der — har försånkt Korsika i sorg och bedröfvelse. Ett enhålligt rop af harm och raseri öfver mördaren och af medlidande för offret har återskallat från Ons ena strand till den andra. De sednaste håndelserna i Italien förde tusentals flyktingar till Korsika. De funno i detta land den mest obegrånsade gåstfrihet; det ansåg för sin lycka att kunna lindra de landsflyktiges lidanden. Också ville desse sednares tacksågelser, deras offentligt framburna tacksamhetsbetygelser och loftal öfver Korsikas innevånare aldrig taga slut; landets tidningar hafva allmångjort dessa bevis på erkånsamhet såvål på vers som prosa. Hvarför skulle då en af dessa flyktingar göra ett undantag från detta hedrande uppförande genom en handling af vidunderlig nedrighet och vildhet? Han kom från Kyrkostaten till Korsika med ett rekommendationsbref till herr Antonio Pietri, medlem af departementalnåmnden och juryman vid den stora nationalråtten i Bourges, samt beslågtad med den förra prefekten i Golo och genom sin hustru med den namnkunnige general Paoli. Öfverbringaren af brefvet emottogs i Bastia af herr Pietri, som inbjöd honom till gåst i sitt hus i Monticello, nåra Isle-Rousse. Flyktingen tackade för anbudet, och behandlades under flera månaders tid såsom medlem af familjen. Huset förestods af herr Pietris enn da dotter, madame Malaspina, en ung, sködam med ådel hållning samt moder till 6 barn. Flyktingen missförstod måhånda den uppmårksamhet, som egnades honom af madame Malaspina, och, oaktadt hennes aktningsbjudande sått, hennes renhet och dygd, oaktadt hans förhällande till hennes fader, till hennes make och hela familjen, hvars gåst han var, vågade han tala till henne ett språk, som icke blef besvaradt. Förliden Onsdag (den 26 December) var madame Malaspina ensam hemma. Hennes far var på Isle-Rousse, hennes man på landet, och hennes barn dels i skolan, dels ute med tjenstefolket. Efter frukosten berättade madame Malaspina för flyktingen, att hon skulle gå ut för att se till och bispringa några fattiga sjuka. Denne bugade sig då och gick. Under det m:me Malaspina klådde sig, gick fråmlingen åter in i huset genom en annan dörr och intrångde i hennes kammare, bevåpnad med bössa, pistol och dolk. Hvad som sedan skedde, samtalet och striden, med hvilken det slutade, åro höljda i dödens mörker. Man hörde blott tvenne skott, man skyndade dit och fann i hennes kammare tvenne lik simmande i sitt blod. Den olyckliga qvinnans hånder voro betåckta med sår, förorsakade af ett uddhvasst vapen, hvaraf vill synas att hon sökt fatta uti mördarens dolk. Ett pistolskott, aflossadt med vapnets mynning föll intill hennes hufvud, den oordning, i hvilken hennes klåder och hår befunno sig, bevisa, hvad madame Malaspina fått lida under sitt hjeltemodiga motstånd. Mördaren hade med ett böss-skott dödat sig sjelf vid sidan af sitt offer. I Antalet af barnamord ökas i London på ett fruktansvårdt sått. Tidningarne påpeka detta förhållande och uppmana regeringen att vidtaga tjenliga åtgårder deremot. De mödrar, som göra sig skyldiga till detta rysliga brott, äro till största delen ogifta qvinnor, och detta l år lått förklarligt, enår verldens hån och för